Efter stora sorger har jag kommit till den slutsatsen att musiken ensam, d.v.s. den absoluta musiken, inte kan tillfredsställa en människa. Den väcker nog känslor och sinnesstämningar, men i våra själar finns det alltid någonting otillfredsställt, man frågar sig alltid "varför detta". Musiken är som en hustru, den måste bli havande av mannen. Denne man är Poësis. Tonerna uppnår sin rätta styrka först när de styrs av ett poetiskt syfte. Med andra ord när ordet och tonen förenas.
(JS: J. H. Erkko 8.7.1893)

Det finns en underlig likhet mellan vår tid och århundradet före Bach. Då var kyrkotonarterna i ett upplösningstillstånd. De kunde inte stå på sig därför att de var konstruerade och saknade en stabil grund. De fick ge plats för tonaliteten, som hade sin egen grund i den urgamla folksången. Nu syns det tydligt, att vår moderna tonalitet vacklar.
Men – man bör inte gå och riva ner gammalt om man inte har något nytt att sätta i dess ställe. Detta lyckas inte på det sättet att man bygger upp ett tonsystem: det måste hittas levande i folkmusiken.
Jag går så långt i detta påstående, att alla s.k. intressanta vändningar, modulationer m.m. har haft endast ett övergående värde, om deras frö inte ligger i folkmusiken.
(JS' provföreläsning 25.11.1896)

Musik är för mig som en vacker mosaik som Gud har satt ihop, han tar alla bitarna i sin hand, kastar dem ute i världen och vi måste sätta ihop bilden med dem.
(Jalmari Finnes citat JF: Anna Sarlin 28.6.1905)

Om jag med ord kunde uttrycka detsamma som med musiken, skulle jag naturligtvis använda ett verbalt uttryck. Musiken är självständig och mycket rikare. Musiken börjar där språkets möjligheter slutar. Därför skriver jag musik.
(Berlingske Tidendes intervju 10.6.1919)

Min musik är enbart musik och ingenting annat. Varje konst måste tala sitt eget språk. Om någon skriver att musiken eller min musik framkallar stämningar av landskap, så är det bra: låt honom säga så. Men må det nu bli klargjort att man inte kommer in i musikens verkliga innersta genom analys, och att analyseraren skriver i sitt eget namn, inte i komponistens namn.
(...) Mina symfonier har inte skrivits med avsikten att skriva en symfoni. Det finns ingen färdig och existerande mekanism för komponerandet av min musik. Varje symfoni är ett enastående problem. Det kompositionsarbete som jag gjort tidigare hjälper inte alls i lösningen. Jag måste skapa en ny metod för att skapa ny musik. Det är inte bara frågan om komponerande, först måste man skapa verktygen… Naturligtvis måste man ha goda tekniska kunskaper men tekniken måste vara för länge sedan uppnådd och den måste lämpa sig för att tjäna det undermedvetna.
(Lucien Price 1935)

Skriv aldrig en onödig not. Varje not måste levas.
(I en radiointervju till Kalevi Kilpi 1948)

Symfonins stomme bör vara så stabil, att den i varje fall, oberoende av miljö och omständigheter tvingar med sig: "etiskt tvång"
(Till Jussi Jalas 1.10.1939)

I symfonin måste det alltid finnas ett inre tvång och en nödvändighet.
(Till Jussi Jalas 27.8.1943)

Den som inte själv hör, kan inte lära sig att instrumentera. Bara via hörandets smala väg kommer man till paradiset. (Till Jussi Jalas 9.4.1943)

Kompositören bör bara lita på sig själv och inte bry sig om vänners råd och önskningar. Det gäller att bara fara fram.
(Till Jussi Jalas 17.7.1943)

För att lära sig yrket måste man skriva fugor, men man får inte hämta dem till konsertsalen och reta publiken. De kan intressera skaparen och hans vänner, men de gör konsertsalen impopulär.
(Till Jussi Jalas 17.7.1943)

Tempon. Först nu börjar man ute i världen uppnå de rätta tempona i mina kompositioner. Jag har märkt att det tar ca 30 år. Först efter 30 år har man t.ex. börjat förstå IV symfonin överallt och kan framföra den så att den blir förstådd.
(Till Jussi Jalas 18.6.1940)

Tempoväxlingarna hos mig i allmänhet mycket få, man bör göra bara så mycket, som kommer av sig självt. Även om man skulle skriva förteckningen un pochettino eller pochissimo, vill det alltid gå till överdrifter på konserterna.
(Till Jussi Jalas 24.8.1940)

Sonatformen kräver att man pysslar med den redan från ungdomen. På äldre dagar vill det inte mera lyckas naturligt utan denna "förutsättning" (T.ex Kilpinens celloson. och Furtwänglers violinsonat).
(Till Jussi Jalas 27.7. 1942)

I mina partitur har det blivit tryckfel kvar, ty det har alltid av någon orsak varit bråttom att få korrekturerna till förläggaren på den utsatta dagen. I stämmorna har allting vanligen korrigerats.
(Till Jussi Jalas 27.7. 1942)

Jag har i allmänhet fått lida för det att jag har framhärdat i att komponera symfonier i en tidevarv, där snart sagt alla tonsättare sökt till andra uttrycksformer. Min envishet har varit en nagel i ögat på åtskilliga kritiker och orkesterledare, det är egentligen först under de senaste åren opinionen på deras håll har börjat svänga. Måhända ha mina symfonier vållats skada av namnet , men eftersom de nu en gång motsvara vad jag tänker mig under begreppet symfoni, har icke gärna kunnat gripa till etiketter, ägnade att ge en vilseledande föreställning om vad jag syftat till. Det gängse begreppet måste utvidgas.
Jag avstår från att söka prestera en analytisk-estetisk utredning av det symfoniska väsens specifika särart. Vad jag anser ovillkorligen höra samman med detta har jag bragt till uttryck i mina verk. Ett i mitt tycke ytterst väsentlig moment vill jag dock framhäva: För mig står det direkt symfoniska som det tvingande som går igenom det hela. Detta i motsats till det målande.
(Karl Ekman 1935)

Nutiden har kommit i mycket loss från symfonins schema – det schematiska. Detta började med att konsertsalarna tömdes, eftersom den schematiska formen inte har att göra med människan. Jag tror att nutiden går framåt.
(Till Jussi Jalas 17.7.1943)