|
|
De sista mästerverken 1920-1930
Konstnärsliv
1921-1930
En vecka i Helsingfors och nu förfärliga samvetskval hemma.
Jag förstår inte mig själv mera. Kunde jag lämna detta supande?
Det blir alltid bara en from önskan.
(DB 18.12.1920)
Jag som står i en så oändligt stor tacksamhetsskuld till Dig
kan konstatera att mitt liv utan Dig skulle ha slocknat för
länge sedan och det som jag fått till stånd skulle vara torftigare
och mindre.
Det är ingenting att skämta om att vara hustru till en kompositör
som jag. De ljusa stunderna, då arbetet är färdigt, är sällsynta
och kampen i nattens mörker är lång. Att du har stått ut med
dessa stormar i vårt liv är verkligen fantastiskt.
När jag nu tackar Dig av hela mitt hjärta, har jag en gnagande
känsla av att jag inte ännu på långt när har gjort det som en
konstnär i min situation är förpliktad att göra. Jag hoppas
att jag ännu med gärningar kan visa min tacksamhet.
Till sist framför jag min brors och systers hälsningar och ber
Dig minnas hur min mor tyckte om Dig."
(JS' tal på AS' 50-årsdag i augusti 1921)
Mitt liv är nog slut. Om jag ibland är glad och tar ett glas,
får jag lida av det länge efteråt. Denna förfärliga depression
– som Aino inte kan förstå och som jag har fått i arv. Denna
mjukhet eller brist på självförtroende gör att Aino och barnen
aldrig får ordentligt med stöd i livet.
(DB 3.10.1923)
Livet är rikt och djupt.
(DB 31.10.1923)
Alkohol för att bedöva nerverna + sinnet. Hur oändligt tragiskt
är inte en åldrande kompositörs öde. Arbetet går inte i samma
takt som förr och självkritiken växer tills den blir omöjlig.
(DB 6.1.1924)
Jag måste sluta dirigera, ty jag måste nuförtiden överdriva
för lugna ner mina nerver, vilket läkaren också var väl medveten
om.
JS: AS 9.10.1924)
Nu har jag det helt bra ekonomiskt, och jag kan koncentrera
mig på det som jag vill. Är det inte underbart.
(JS: Linda Sibelius 9.3.1927)
Min alkoholkonsumtion är mycket måttlig.
(DB 22.6.1927)
Alltid när jag är ensam börjar jag tänka på Aino, denna underbara
kvinna.
(12.9.1927)
|
|
|