|
|
Ålderdomen
"Må ingen tro
att komponerandet blir lättare för en gammal kompositör, om
han menar allvar med sin konst. Pretentionerna på en själv har
stigit med åren. Den ökade säkerheten kommer en att i ännu högre
grad än tidigare försmå lösningar, som inställa sig alltför
lätt, som följa det minsta motståndets lag. Man ställes alltid
inför nya problem. Vad som under mitt långa liv berett mig den
största tillfredställelsen är att jag alltid kunnat kassera.
Det mesta arbetet har jag kanske nedlagt på verk som aldrig
blivit slutförda."
(Karl Ekman 1935)
När man har levat så länge som jag och sett den ena riktningen
efter den andra födas, blomstra och dö, blir man redan böjd
för att mindre deciderat taga ställning. Man föredrar att söka
det goda där det står att finna.
(Karl Ekman 1935)
Under flera morgnar har jag vakat till 3 och varit i min park
för att se på soluppgången. Man måste vara över 70 år för att
kunna se och dofta och höra allting i naturen.
(Till Jussi Jalas 13.6.43)
Alla de svårigheter vilka vi under det långa livet tillsammans
med våra anhöriga måste övervinna, föder kärleken till hemmet.
Vi har nu levt här på Ainola i fyrtio [38] år.
(Till Santeri Levas 1943. I Levas 1945)
Jag har levt mycket obetänksamt. Det har inte varit rätt. En
ensam man kan ordna sitt liv så som han själv vill, men en man
med familj borde inte få göra sådant som jag har gjort hela
mitt liv. Vi skulle inte alls ha klarat av våra svårigheter,
om jag inte hade haft en hustru, som alltid skötte om allt och
arbetade enormt för att hålla oss flytande.
(Santeri Levas 1960b)
Jag har gett för mycket av mig själv. Som yngre har jag sagt
för många saker som senare har vänts mot mig.
(Till Jussi Jalas 28.7. 1943)
Det är underligt att det har blivit någonting av mig, ty det
är så mycket i mitt liv som jag har gjort tvärtom mot vad man
borde göra.
(Till Jussi Jalas 13.6.1943)
Det är underbart att man får uppskattning redan under sin livstid.
Det är så många konstnärer som aldrig får veta att deras konst
har segrat. Jag tackar britterna och Queen's Halls apostlar
för det att de hedersbetygelser som jag fått mottaga nådde mig
redan under min livstid.
(E. Michael Salzer 1947)
I tidningen läste jag att jag på grund av min höga ålder inte
kan anta inbjudan till musikfestspelen i Edinburgh. För första
gången har det sagts så här om mig, vilket nog är behagligare
än att t.ex. säga att jag är sjuk, då alla skulle tänka på mig
med medlidande. I skolan var jag alltid yngst och vande mig
vid att alltid vara yngst. Ännu idag, vid snart 83 års ålder
känns det underligt att läsa om min "höga ålder".
(Till Jussi Jalas 26.8.1948)
Jag vill inte alls tala om det att jag blir gammal. Jag tycker
att det är förfärligt. Det känns rentav pinsamt att vara i åttioårsåldern.
Publiken tycker om sådana konstnärer som inte klarar sig med
heder genom detta livet. En riktig konstnär bör deka ner sig
eller svälta ihjäl. I varje fall måste han dö i lungsot i unga
år.
(Santeri Levas 1960b)
Ju äldre jag blir, desto mera blir alla bara människor. Bara
det rent mänskliga verkar betyda något. Även samhällsklasserna
försvinner, de har alla kommit mig liksom lika nära. I synnerhet
den finska bonden har kommit allt närmare mitt hjärta, ju längre
jag lever.
(Santeri Levas 1960b)
När en människa säger farväl till livet, märker hon hur väldigt
mycket hon har försummat.
(Santeri Levas 1960b)
Jag är aldrig ensam. Jag har mina fantasier.
(Till Jussi Jalas. Odaterad.)
|
|
|