|
|
Konstnärsliv på 1890-talet
1890-talet var en
fantastisk tid. Jag var nästan 'svekoman', tills Päivälehtikretsen
väckte ett nytt sinne i mig.
(Suomen Kuvalehti 8.12.1945)
Det var av en enormt stor betydelse för mig att han [Robert
Kajanus] så fullkomligt ställde sin orkester till min konsts
tjänst, delvis genom att själv flitigt uppföra mina verk, delvis
genom att generöst ställa orkestern till mitt förfogande, närhelst
jag önskade pröva effekten av nya klangkombinationer och över
huvud utröna huru mina partiturer klingade i verkligheten.
(Karl Ekman 1935)
Det var härligt att dirigera. Jag var inte alls nervös. Jag
kände mig huvudet längre. Bara inte kompositionerna var ett
sådant skit.
(JS: Adolf Paul december 1891)
Kullervo hade tonsatts på sommaren och hösten 1891. När
den var färdig, gick vi med [Yrjö] Hirn till Borgå för att träffa
Paraske. På marken fanns det inte ännu snö, men det var redan
mycket kallt. Jag hade ingen aning om vilken berömdhet som satt
framför mig. När hon sjöng fästes min uppmärksamhet i första
hand på det, hur en sådan "runosångare" använder finskan:
"murehiaa-aa-aa", "musta lintuu-uu-uu",
alltså speciellt genom att förhala och betona ordets slutstavelser.
I mina öron lät den betoning som Paraske använde så underlig
och jag hade ingen aning om vilken stor mästare jag hade att
göra med, för jag visste inte att hon var en så pass sällsynt
runosångerska. I Kullervo hade jag använt en naturlig
betoning av stavelser. Senare använde jag sedan Paraskes sätt
i dikter som var i Kalevalamått, t.ex. i 'Väinämöinens båtfärd'."
(Jussi Snellman 1943)
Marken i den [En saga] är inhemsk. Hur kunde man tänka på någonting
annat än Finland när man hör den! Början till detta verk gjorde
jag i Wien och fortsatte på Monola i Lieksa där vi tillbringade
slutet av sommaren 1892. [Sibelierna var i Lieksa omkring 15.6-15.7.]
Vad gäller kvaliteten på En saga är den lika litet som de andra
verken beroende på var den har skrivits. Jag har aldrig varit
så finsk som i Wien, Italien och Paris och aldrig så parisisk
som vid Pielinen."
Apropå, En saga blev till därför att Kajanus en gång
bad om någonting kort. Men så blev det en längre komposition.
(A.O. Väisänen 1921)
Vad En saga beträffar, förhåller det sig såhär: på höstsidan
år 1892 bad Kajanus mig om ett litet dacapoverk för orkesterns
repertoar; men det blev sedan ingenting av det. Samtidigt arbetade
jag med en ny komposition för orkester som jag fick färdig på
julaftonen.
(Jussi Snellman 1943)
Komponera enkelt! Ju enklare, desto bättre. Se på Palestrina,
hur han är skimrande klar! För min egen del strävar jag med
alla krafter till största möjliga enkelhet.
(Till sin elev Axel Törnudd c. 1893. Törnudd 1915)
Du är så ljuvlig och vacker – du älskling förstår inte vilka
drag din kropp har och hur ädelt du är skapad. I mig väcker
den en otillständighet som är så eldig och vild; den kan vara
så melankolisk och hemlig men den stålsätter känslan.
(JS: Aino Sibelius 24.7.1894)
I detta brev skickar jag så mycket värme att – klimatet förändras
i Finland (…) Inte kunde man ju få Evor och inte kunde man föra
Aino till altaret om man inte vore en riktig karl. Inte sant.
Och dessutom – man kan beskylla mig för allt men inte kraftlöshet
i den bemärkelsen.
(JS: Aino Sibelius 19.8.1894)
Jag är ingen Wagnerian längre. Det är mina egna röster som leder
mig mest. Vad tror du att det betyder. Armas tycker att det
är så konstigt.
(JS: Aino Sibelius 22.8.1894)
Våra [Symposion-]seanser [med Robert Kajanus och Axel Gallen-Kallela]
var oerhört givande. (...) Vi dryftade allt mellan himmel och
jord, problemen stöttes och blöttes, men alltid i en optimistisk
och frigjord anda. Det skulle banas väg för nya idéer på alla
områden. Symposion-kvällarna gåvo mig mycket på en tid då jag
förutan hade stått mer eller mindre ensam. (...) Symposionperioden
varade från hösten 1892 till år 1895. Sedan for Gallen-Kallela
utomlands, och jag redde mig att vandra mina egna vägar. Nittiotalsstämningen
kom ej mera tillbaka.
(Karl Ekman 1935)
I våra sammanträden använde man inte så mycket sprit som folk
kanske tror.
(Karl Ekman 1935)
Jag har försökt komponera men det fanns ingen schwung. Varför
kommer denna schwung bara så sällan nuförtiden! Har månne det
att jag rumlat om in Venere orsakat slapphet i min själ (eller
in Baccho). Jag vill inte få någon form på Kröningsmarschen.
Jag saknar energi – tankeenergi.
(JS 22.8.1896)
Vår sol går upp, sade du, – och det tror även jag på. Mattila
blir ett fridens hem om vi båda vill det och gör den till ett
sådant. Det är ju på oss, eller rättare sagt på mig det beror
på.
(JS: Aino Sibelius 31.3.1899)
|
|
|