Jean är nu mitt
musiknamn.
(JS: Pehr Sibelius 31.3.1886)
Martin Wegelius var om någon mannen på den rätta platsen. (…)
Martin var en utomordentligt entusiastisk lärare.
(Karl Ekman 1935)
Martin Wegelius
Dessa somrar voro
utomordentligt givande för mig. På förmiddagarna skrev vi flitigt
på kontrapunkt. På eftermiddagarna spelade vi sonater – företrädesvis
klassiska. Jag spelade violin och Martin, som var en rutinerad
klaverspelare, skötte pianostämman. Dagen avslutades vanligtvis
med gemytlig samvaro vid toddybrickan. Martin läste högt för
oss, medan hans hustru Hanna, en underbar kvinna, skötte värdinneplikterna.
(Karl Ekman 1935)
Helsingfors var på (18)80-talet en småstad. Folkmängden var
liten, alla kände varandra. Inga politiska moln förmörkade synranden,
det ekonomiska spelade ej samma roll i samhället som nu. Människorna
roade sig grundligt.
(Karl Ekman 1935)
Det fanns i allmänhet inget så tomt i musikens värld som (18)90-talets
skifte. Ingenting nytt producerades.
(Karl Ekman 1935)
Jag arbetade strängt för (Albert) Becker [i Berlin 1889-1890]
och skrev ihop många fugor, både instrumentala och vokala. Men
jag kunde inte värja mig för känslan att jag hela tiden sysslade
med ting, som hörde det förgångna till. Mitt tålamod ville ibland
tryta. Jag höll dock tappert ut och ångrar mig sannerligen inte
efteråt.
(Karl Ekman 1935)
Den ursprungliga "Aino" av Kajanus var helt wagnerlikt
tonsatt, bl.a. Väinämöinens frieri hade framställts som ett
basunsolo.
När jag hörde den för första gången [i Berlin 1890] beslöt jag
att nästa gång ett Kalevalaverk tonsätts är det jag som gör
det.
(Till Jussi Jalas 31.12.43)
Den största betydelsen av min Berlinvistelse var otvivelaktigt
att jag fick höra så mycket god musik, både i orkester- och
kammarmusikväg.
(Karl Ekman 1935)
Äntligen har jag kommit till en ort vilken är som skapt för
mig!
(JS: Martin Wegelius om Wien 25.10.1890)
Du kan tro att Wien är en elegant stad. Helt i min smak. Allting
är stort och glatt, ljust och klart. Jag promenerade igår i
6 timmar för att bekanta mig med ställena, och jag kan nu gå
ganska bra även om mitt lokalsinne är dåligt.
Jag har kysst Din bild och Ditt brev så att där är de nu alldeles
skrumpnade framför mig.
(JS: Aino Järnefelt 26.10.1891)
Mitt rum är ganska stort, det finns två fönster, och mycket
högt. Mitt på golvet står en flygel och på den ligger alla mina
noter, den är som ett berg. Inredningen består av två länstolar
och en soffa, vilka borde pensioneras. Mellan fönstren finns
en liten trymå som är det elegantaste som finns i rummet förutom
lavoaren. Därtill finns det 2 skåp, 3 bord, en säng och en rottingstol
som jag har skaffat för att "härda" mig. På kaminen
finns en helgonbild av lera. Utsikten är mot gården. Huset har
fem våningar. Kl. 12 äter jag första gången, och kl. 7 ett annat
s.k. kvällsmål. Man går till caféerna för att läsa tidningar
och man kan sitta i 2 timmar vid en kaffekopputan att behöva
skämmas. Det finns inga finska tidningar någonstans men i svenska
tidningar får jag läsa Finlandsnyheter (...)
Jag är helt frisk. På nyårsaftonen var jag och viftade [festade]
med kamraterna, och naturligtvis var det "gudomligt"
roligt. Vi drack, det kan du tro, Dina skålar, kanske litet
för mycket.
(JS: Aino Järnefelt Wien 2.1.1891)
Wien var den gången alltigenom det gamla, goda Wien. Johann
Strauss den yngre fanns ännu kvar i livet, han beredde ej så
sällan wienarna glädjen att se honom själv dirigera sina förtrollande
valsmelodier.
(Karl Ekman 1935)
Jag är inte längre ren. Av detta snedsprång har jag fått lida
fysiskt och psykiskt.
(JS: Aino Järnefelt 8.2.1891)
Som du vet, ljuger jag mycket i allmänhet. Detta gäller framför
allt mitt födelseår. Det är så svårt att acceptera det. Jag
har alltid gjort mig själv 1 á 2 år yngre än min verkliga ålder.
Jag är född i Tavastehus den 8 december 1865. (Jag är alltså
bara 25 år gammal, ber jag om att få påpeka) Efter att ha varit
en idiot i 19 år och efter att ha prövat allt möjligt – jag
skrev till och med studenten – valde jag musiken som min karriär.
(Jag har emellertid komponerat allt sedan min tidiga barndom.)
(JS: Albert Edelfelt 28.10.1891)
För min inre utveckling spelade varken mina studier [i Wien
1890-1891] för (Robert) Fuchs eller (Karl) Goldmark någon större
roll. I allt vad jag gjorde, var jag 'fremmed Fugl'.
(Karl Ekman 1935)
Jag börjar få klarhet i min symfoni. Den är helt annorlunda
än allt annat som jag hittills har skrivit.
(JS: AS 18.4.1891. I brevet följer ämnet till huvudtemat i Kullervos
första sats i F-dur)
Jag höll en fin fest för mina vänner efter att ha fått en penningförsändelse
hemifrån. Efter det var jag sedan helt pank. Då sålde jag –
eller kanske pantade jag – alla mina andra kläder och for hemåt
klädd i frack. På den tiden gick det en båt från Stettin till
Visby, och vi hade utomordentligt roligt. Naturligtvis var det
sedan på morgonen litet genant att anlända till Stockholm i
festkostym och solkig frackskjorta. Jag minns inte mera, om
jag köpte nya kläder i Stockholm, eller hur det gick. Där hade
jag i varje fall vänner som hjälpte mig ur knipan.
(Santeri Levas 1960b)