Serenad

Serenad. För baryton och orkester Ord av Erik Johan Stagnelius. Färdig 1894-95; urpremiär i Helsingfors 17.4.1895 (Abraham Ojanperä, Helsingfors orkesterförenings orkester, dirigent Jean Sibelius).

Förutom Luonnotar skrev Jean Sibelius även ett par andra intressanta kompositioner för soloröst och orkester. Serenaden är från år 1895, och solisten var Abraham Ojanperä som även hade sjungit på Kullervos urpremiär. I den lilla serenaden som komponerats till Stagnelius dikt finns fastnande patos, men Sibelius stil är här inte särskilt personlig och sången har inte etablerat sin ställning i repertoaren.

Koskenlaskijan morsiamet (Forsfararens brudar)

Op. 33 Koskenlaskijan morsiamet, ballad. För baryton eller mezzosopran och orkester Ord av A. Oksanen. Färdig 1897; urpremiär i Helsingfors 1.11.1897 (Abraham Ojanperä, Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius). Arrangemang för manskör och orkester 1943; urpremiär i Helsingfors 22.4.1945 (Laulu-Miehet, Radions symfoniorkester, dirigent Martti Turunen).

Forsfararens brudar skrevs för Abraham Ojanperä, även om verket i stället för en baryton även kan framföras av en mezzosopran. August Oksanens dikt om den tappre forsrännaren Vilhelm, hans fästmö Anna och den svartsjuka näcken hade fascinerat Sibelius redan under pojkåren. Verket blev fängslande. "Jag har härjat litet med pianot och skriver detta andfådd", skrev han till Aino efter att ha slutfört skisserna för Forsfararens brudar.

Urpremiären tilltalade publiken, men mest uppmärksamhet tilldrog sig uruppförandet av Lemminkäinen-svitens förnyade version om vilken Karl Flodin skrev sin berömda nedsabling.

Forsfararens brudar är ett mycket slagkraftigt verk, även om patoset i Oksanens text kan verka överdrivet för en modern lyssnare. Erik Tawaststjerna ansåg att kompositionen var "ganska stereotypisk", men få lyssnare som kan låta bli att fängslas av den unge Sibelius erotiska glöd och orkesterskummets stänk.

Arioso

Op. 3 Arioso. För sopran och stråkorkester Ord av Johan Ludvig Runeberg. Sången från år 1893, orkesterversionen färdig 1911; urpremiär i Åbo 30.3.1914 (Ida Ekman, Åbo Musikaliska Sällskaps orkester, dirigent Karl Ekman). Arrangemang för sångröst och piano 1911.

Sibelius funderade på Arioso-motivet redan år 1893, men versionen för sopran och stråkorkester är från år 1911 och urpremiären hördes först 1914 i Åbo sjungen av Ida Ekman.

Denna mycket sällan framförda orkestersång är Sibelius som bäst. "Den koncisa kompositionen kan verka voluminös: så pass monumentala är till exempel Arioso och Sen har jag ej frågat mera", konstaterade Erik Tawaststjerna. Robert Layton anser att sången redan förebådar Luonnotar.