Op.
105 Symfoni nr 7 C-dur
Ensatsig. Färdig 1924; urpremiär (med namnet Fantasia sinfonica)
i Stockholm 24.3.1924 (Konsertföreningen, dirigent Jean Sibelius).
Det år 1923-1924 då den sjunde
symfonin blev färdig var en svår tid för Sibelius. Han hade lyckats
utmärkt som kapellmästare på turnén i Stockholm, Rom och Göteborg,
men före den sista konserten råkade han inta alkohol. När konserten
började trodde Sibelius för en stund att han var på repetition
och avbröt musiken. Efter detta gick konserten bra, men Aino Sibelius
som satt i publiken var förskräckt. ”I mina öron lät allt som
ett enda kaos, jag hade liksom dödsångest”, mindes hon senare.
Sibelius var van vid att använda
alkohol för att lindra sin rampfeber och händernas darrning som
blev värre med åren. Också hemma på Ainola var det svårt att komma
vidare i komponerandet utan ett par glas för att stabilisera handen.
Eftersom det rådde förbudslag i Finland, måste Sibelius ty sig
till spritrecept.
Men sjunde symfonin hade mognat i hans huvud i nästan ett decennium
allt sedan ett adagiomotiv uppenbarat sig i den femte symfonins
skissbok. Motivet utvidgades och blev slutligen självständigt
och den sjunde symfonins ursprung. År 1918 hade han skrivit: ”VII
symfonin. Livslust och livskraft, appassionato däremellan. Tre
satser – till sist ett ’helleniskt rondo’”.
Nu hade planen ändrats till ett
ensatsigt verk, och Sibelius var redo att till och med offra sin
hälsa. Ingenting fick hindra mästerverket som blivit till som
ett resultat av årtiondelånga funderingar att överföras från kompositörens
hjärna på papper.
Till slut var Aino Sibelius i den situationen att hon måste skriva
en sträng papperslapp i stället för ett samtal. ”Sätter du verkligen
värde på det arbete som du gör med konstgjord inspiration?"
förebrådde hustrun. ”Även om du får några kompositioner färdiga,
är de ingenting jämfört med det vad du kunde åstadkomma.” Tillika
ville Aino inte längre se Sibelius dirigera, eftersom kompositören
söp före konserter.
”Även om du tycker att allt då
går mera briljant, är det inte så. En uppmärksam lyssnare märker
nog skillnaden, och då känns det som ett brott mot dina egna dyrbara
kompositioner. Jag kunde inte komma med dig till Sverige, för
jag kunde inte längre uthärda någonting liknande.”
Och ändå finns det ingen konstgjord
inspiration i sjunde symfonin. Dess komplexitet, täthet och absoluta
mästerskap berättar att Sibelius tvärtom noggrant hade avvägt
varje detalj. Alkohol hade alldeles tydligen bara behövts för
att stabilisera skrivhanden, när verket redan var färdigt i kompositörens
fantasi.
Arbetet var färdigt i mars 1924, och Sibelius dirigerade uruppförandet
i Stockholm – utan Aino som inte längre följde honom till konserter.
Det berättas att repetitionsfasen var besvärlig men att själva
konserten gick bra. ”En stor succé. Mitt nya verk är nog ett av
de bästa. Klangen och ’färgen’ starka”, kunde han skriva till
sin hustru.
I det här skedet kallades verket
ännu Fantasia sinfonica, men slutligen gav Sibelius det ensatsiga
verket djärvt namnet symfoni nr 7. Recensionerna var positiva,
men Sibelius väntade på ännu mera: ”hur litet anar dessa vad jag
har givit i mitt nya verk”, skrev han.
Sjunde symfonin är höjdpunkten i Sibelius kedja av symfonier.
Koncentrationen av materialet har lett till en unik ensatsig konstruktion.
Förutom formen är Sibelius färgtänkande starkt: nu har även basuntemat
en viktig roll vid sidan om den sjätte symfonins stråkdominans,
och stråkarnas ljusvisioner fick spektralmusikskaparna betrakta
Sibelius sjunde som ett kultverk i Ircam i Paris på 1980-talet.
Symfonin börjar med pukornas dån i g. Stråkarna spelar från a
uppåt toner i C-dur (eller a-moll), kontrabasarna släpar efter
på ett spännande sätt. Stegringen kulminerar i treklang i ass-moll.
Notexempel 42
Det är som om lavan strävade sig uppåt, mot jordskorpan. Träblåsinstrumenten
spelar ett mediterande motiv som avslutar ”introduktionen” till
symfonin. Det är inte så separat som man först trodde: efter årtionden
av funderingar hittar forskarna äntligen i det ”många av verkets
centrala idéer”, såsom Veijo Murtomäki har konstaterat.
Notexempel 43
Stråkarnas och träblåsets motiv utvecklas. Adagioskedet kompletteras
med två präktiga motiv: först stråkarnas breda hymn:
Notexempel 44
Denna hymnartade sekvens utvecklas, och stämningen blir alltmer
förtätad tills en majestätisk stegring förbereder oss för det
viktiga basuntemats första uppträdande.
Notexempel 45
Befinner vi oss nu på antikens Olympos? "Hela VII symfonin
har mycket gemensamt med antiken, i synnerhet Grekland. Till exempel
basunerna har behandlats som antikens instrument", omnämnde
Sibelius för sin svärson, kapellmästare Jussi Jalas.
Allt hänger ihop: efter basuntemat hör man som i förbigående ett
tema som senare blir ”avskedstemat”. Nu utvecklar kompositören
dessa material: stråktemat, börjans skalamotiv, hänvisningen till
basuntemat. Samtidigt blir farten högre. Lyssnaren upptäcker att
hon befinner sig i scherzot där de lekfulla staccatomönstren i
stråkarna alternerar med djupare uttryck av passionen. Vi befinner
oss igen i den värld som Sibelius öppnade för oss i början av
den tredje symfonins final.
Skalamotivet utvecklas i en mera
kromatisk riktning. En djup och hotfull virvel börjar erövra utrymme.
Ovanför den hörs basuntemat som Guds röst: är det frälsaren eller
den dundrande Zeus? Scherzoleken stävjas inte av rösten, material
varieras och repeteras tills ett parti som ofta kallas för ”helleniskt
rondo” ger nytt liv med sin fräschör. Det kommer först på ett
aningsfullt sätt, liksom en introduktion.
Notexempel 46
Materialet i scherzopartiet återkommer med mörkare färger, och
samma skuggning präglar rondotemats återkomst. Snart sågar stråkarna
som om det gällde livet, vi befinner oss igen i scherzomaterialets
avgrunder. Detta slags formtänkande är nytt i symfonins historia,
men trots detta kan man förnimma det ”tvång framåt” och den absoluta
logiskhet som Sibelius ansåg vara så viktig.
Skalatemat lyfter oss igen mot det majestätiska basuntemat. Men
under basuntemat fortsätter stråkarnas stigande figur allt högre,
kanske mot mänsklighetens högsta möjliga topp?
Nu uppenbarar sig symfonins ”avskedstema” som man hade hört för
första gången strax efter det första basuntemat. Det är inte bra
för en dödlig att stanna så nära toppen. I stråkarna uppenbaras
vemod och känslan av det heliga. Mot tremolot i stråkarna hänvisar
Sibelius ännu en sista gång till basuntemat och träblåstemat.
Är det döden som står inför oss? En Valse triste-reminiscens skymtade
ju fram i kontrabasarna?
Ännu en gång i stråkarna den där viktiga cirkularimpulsen d-c-h-c.
På den allra sista stunden reser sig ledtonen h verkligen till
den c-ton den länge längtat efter.
Notexempel 47
Vad var det som kapellmästare Sir Simon Rattle sade: ”Sibelius
is so concentrated and exact (…) With Sibelius You feel that if
one drop touches Your skin it would burn right through the bone.”(Sibelius
musik är så koncentrerad och exakt. Med Sibelius känns det att
om en enda droppe rör din hud, så bränner den sin väg ända till
benet).
I denna symfoni lever varenda not – det finns ingenting som man
kunde sätta till, ingenting som man kunde ta bort. Tragiken med
Sibelius sista årtionden ligger däri att han inte heller kunde
tillsätta eller ta bort någonting från sin serie av symfonier
efter den ensatsiga sjunde symfonin.
Uppenbarligen hade allt väsentligt redan blivit sagt. Under årtionden
skisserade han och kanske till och med färdigställde den åttonde
symfonin som på grund av kompositörens självkritik hamnade i Ainolas
brasa på 1940-talet.
Man stod inför tystnaden på Ainola, men endast i fråga om komponering
av symfonier. Han var ännu redo att komponera höjdpunkterna i
sina orkesterdikter (Tapiola) och sin scenmusik (Stormen).
Sagt om sjunde symfonin
”Efter den sjätte symfonin färdigställde Sibelius sitt heroiska
misslyckande.”
Ralph Wood 1947
”Trots sin korthet innebär den höjdpunkten i hans skapande och
dess musik är en kristallisation av de bästa egenskaperna i hans
andra symfonier.”
Simon Parmet
”Sjunde symfonin är skönhet som renats av allt som är oväsentligt.”
Olin Downes
”VII symfonin (…) är någonting nytt, revolutionärt i symfonins
historia (…) med VII symfonin och Tapiola mynnade det durmolltonala
tidevarvet obevekligen ut, men på vilket storslaget sätt!”
Veijo Murtomäki 1990
"Sjuan är sexans par. Men den är inte självbiografisk. Egon
lämnas bakom och det allmänmänskliga stiger fram. Kompositören
vänder sin blick från sig själv mot gudomen. Sjuan är sakralmusik.
Också detta stycke är mycket svårt att spela."
Osmo Vänskä 1998
”Sjunde symfonin är inte bara en av 1900-talets utan verkligen
en av hela den symfoniska kompositionens stora stunder.”
Edward Laufer 2001
"Redan i fyran kom detta att kasta rymden överända. I sjuan
är det redan en bestämmande konst: en melodi utan gravitation
som ändå befinner sig i ett kraftfält av planeter med olika stora
massor. Det är just detta svallande av olika stora massor som
jag tycker är det finaste i den. Med (kompositören Eero) Hämeenniemi
funderade vi en gång på i vilket skede lyssnaren börjar följa
den stigande stråklinjen i slutet av sjuan under det tema som
spelas av bleckblåsinstrumenten: man bara plötsligt märker att
den har stigit upp från botten och blivit alldeles hysterisk!
Snart spelar fagotten högt uppe och flöjten nere - också där finns
det här med upphävandet av gravitationen."
Jukka-Pekka Saraste 2002
