Op.
22 Lemminkäinen (Fyra legender)
Nr
1 Lemminkäinen och jungfrurna på ön 1:a versionen 1895;
urpremiär i Helsingfors 13.4.1896 (Helsingfors filharmoniska sällskaps
orkester, dirigent Jean Sibelius). 2:a versionen 1897; uruppförande
i Helsingfors 1.11.1897 (Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester,
dirigent Jean Sibelius). Slutlig version 1939.
Nr 2 (till år 1947 Nr 3) Tuonelas svan 1:a versionen
1895; urpremiär i Helsingfors 13.4.1896 (Helsingfors filharmoniska
sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius). 2:a versionen 1897;
urpremiär i Helsingfors 1.11.1897 (Helsingfors filharmoniska sällskaps
orkester, dirigent Jean Sibelius). Slutlig version 1900.
Nr 3 (till år 1947 Nr 2) Lemminkäinen i Tuonela 1:a versionen
1895; urpremiär i Helsingfors 13.4.1896 (Helsingfors filharmoniska
sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius). 2:a versionen 1897;
urpremiär i Helsingfors 1.11.1897 (Helsingfors filharmoniska sällskaps
orkester, dirigent Jean Sibelius). Slutlig version 1939.
Nr 4 Lemminkäinen drager hemåt. 1:a versionen 1895; urpremiär
i Helsingfors 13.4.1896 (Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester,
dirigent Jean Sibelius). 2:a versionen 1897; urpremiär i Helsingfors
1.11.1897 (Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent
Jean Sibelius). Slutlig version 1900.
För
Sibelius betydde Lemminkäinen eller, som den oftare kallas,
Lemminkäinen-sviten en återkomst till stora orkesterverk
efter operakrisen. Snart efter urpremiären av En saga som
fick ett kallsinnigt mottagande bekantade Sibelius sig med Wagners
avhandling Oper und Drama och kom till den slutsatsen att
musik utan ord inte kunde tillfredsställa människan. Han började
planera en opera till ett libretto som skulle skrivas av J. H.
Erkko på basis av Kalevalas 8:e och 16:e sång.
Det
är frågan om operan Veneen luominen Båtens skapelse) vars
handling Sibelius hade tänkt sig gå så här: den unge Väinämöinen
(i brev och librettoskisser Väinö och Wäinö) ser Mångudinnan på
blodröd aftonhimmel och blir kär i henne. Mångudinnan lovar att
hon skall bli Väinös hustru, om Väinö sjunger ihop en båt utav
spindelns delar. I den andra scenen försöker Väinö förgäves sjunga
ihop båten. Han saknar ursprungsorden för båten. I den tredje
scenen går Väinö till Tuonela (Dödsriket) för att be om orden.
I ett halvvaket tillstånd får Väinö tre ord av Tuonelas härskarinna.
I slutscenen färdas Väinö på sjön med sin nya båt och sjunger
om sin kärlek. Himlen blir röd, Mångudinnan uppenbarar sig och
de älskande får varandra.
Enligt
vad kompositören mindes fick han operans uvertyr färdig på sommarbostaden
i Ruovesi år 1893. Efter bearbetningar blev uvertyren senare delen
Tuonelas svan i Lemminkäinen-sviten. Planeringen
av operan avbröts på grund av beställningsarbeten och Karelia-musiken.
Mot slutet av året visade han librettoutkastet för Kaarlo Bergbom,
men den finska teatern och operans kraftgestalt ansåg att ämnet
inte var tillräckligt dramatiskt för scenen.
Sibelius
gav inte upp. I juli 1894 uppsökte han diktaren Paavo Cajander
som tillbringade sommaren nära Tavastehus. Sibelius hade tagit
sin operaskiss ur skrivbordslådan och ville ha mera dramatik i
texten.
På
hösten 1998 hittade forskaren Markku Hartikainen bland Cajanders
papper i Finska Litteratursällskapets arkiv Sibelius manuskript
till det andra librettoutkastet för Båtens skapelse. Troligen
bad kompositören Cajander att skriva ett nytt libretto på basis
av detta utkast. Utkastet är betydligt mera dramatiskt och sceniskt
tacksammare än den tidigare handlingen.
Den
första akten har inte bevarats. I den andra akten finns en del
verkningsfulla masscener i vilka Wäinö och bygemenskapen grälar
och Wäinö avslöjar sin idealism och osäkerhet. I den tredje akten
möter Wäinö Tuonis dotter i Tuonela och får denna att förälska
sig i honom. Tytti räddar Wäinö från dödsrikets andar vars sång
har gjort hjälten försvarslös. I den sista akten ror Wäinö med
sin trollbåt till Luonnotar (Naturens dotter - alltså inte längre
Månens dotter) och bekänner eldigt sin kärlek. Luonnotar visar
sig emellertid vara kall och främmande. Wäinö ger upp sin dröm
och förblir ensam.
Denna
handling var redan alldeles tillräckligt händelserik och dramatisk
för scenen. För att stärka sin tro på operan reste kompositören
till Wagner-festspelet i Bayreuth sommaren 1894. Han blev snart
led på den dyrkan som den tyske kompositören var föremål för,
men erkände samtidigt att Parsifal och Tristan och Isolde
var så förkrossande verk att det för en stund verkade vara omöjligt
att fortsätta som kompositör.
Sibelius
kom loss från Wagner genom att fördjupa sig i Liszt. "Jag
tror att jag egentligen är musikmålare och diktare. Jag menar
att Listz' [Liszts] musikaliska ståndpunkt är mig närmast. Den
där symfoniska dikten (på det sättet menade jag 'diktare'). Jag
håller på med att arbeta med ett mycket kärt ämne. Jag berättar
sen när jag kommer", skrev han till Aino den 19 augusti.
Det
är sannolikt att det "kära ämnet" som nämns i brevet
är urformen av Lemminkäinen-sviten som började formas ur
spillrorna av Båtens skapelse. År 1935 berättade Sibelius
för sin biograf Karl Ekman till och med två gånger att det var
Lemminkäinen som han arbetade med i München. Forskaren
Veijo Murtomäki har förmodat att Sibelius lika bra kan ha avsett
Skogsrået.
Efter
sin hemkomst bearbetade kompositören sitt verk ännu i flera månader.
Uvertyren för operan Båtens skapelse blev nu delen Tuonelas
svan. Sibelius hade beslutat ändra verkets programmatiska
ursprungsidé så att den skildrade Lemminkäinens äventyr. Musiken
för Väinös Tuonelaresa passade bearbetad utmärkt för delen Lemminkäinen
i Tuonela. Bland dess skisser har faktiskt hittats ett omnämnande
om "Tuonis dotter" som hänvisar till operautkastet.
Man
vet inte i vilken mån Lemminkäinen och jungfrurna på ön
som inleder verket och verkets ståtliga avslutning Lemminkäinen
drager hemåt baserar sig på operaplanen. År 1896 fanns det
redan även andra impulser. "Den första delen var i sonatform
- hela saken var tänkt som en programsymfoni", mindes kompositören
senare och sade sig ha fått inspiration ur Hector Berlioz' symfoniska
dikter. Berlioz' Fausts fördömelse hade varit Helsingforspublikens
storfavorit under åren 1894 och 1895.
I
början av 1896 inledde Sibelius orkesterrepetitionerna av sin
Lemminkäinen-svit. Musiken som uppfattades som svår drev
orkestern nästan till ett uppror på samma sätt som i de första
repetitionerna av Kullervo och En saga. Kompositörens
hustru grät under repetitionerna bakom dörren när hon hörde grälandet.
Konsertens
mottagande varierade. Karl Flodin skrev att "Sibelius hade
undvikit den stora olyckan att upprepa sig själv" och prisade
verkets fjärmande från "den finska tonen". Solot för
engelskt horn i Tuonelas svan ansåg han dock vara kolossalt
långt och irriterande. Han tyckte att Sibelius strävan att "suggerera
sina lyssnare med en stämning, en modulation, ett hypnotiskt våld,
som dessa måste underkasta sig, såvida de ej göra en kraftansträngning
och - aflägsna sig från konsertsalen".
Den finskspråkige Oskar Merikanto prisade verkets finska ton.
"I Lemminkäinen beundrar vi en vuxen kompositör, en
på alla sätt mogen konstnär och ett musikverk som vi måste sätta
i första rummet bland våra musikverk vad gäller både form och
innehåll."
Flodins
reservation väckte förundran, men inte heller kompositören själv
var helt nöjd. Han uruppförde en förnyad version den 1 november
1897. Till exempel från orkestreringen av delen Lemminkäinen
och jungfrurna på ön hade lämnats bort tamburinen och klockspelet
men samtidigt fanns det nya slags utvecklingar i mitten av delen.
Från delen Lemminkäinen drager hemåt hade många förgreningar
fallit bort.
Den
slutsålda salen gav Sibelius jättelika ovationer och Merikanto
var lycksalig. "Vi tyckte att det var som om publiken först
nu för första gången verkligen hjärtligt skakat hand med vår främste
tonsättare och sagt: tack för dina genialster, nu förstår vi dig
och är stolta över dig!"
Karl
Flodin överraskade emellertid med sin fullständigt förkrossande
kritik.
"En
sådan här musik känns alldeles patologisk lämnar så virriga, pinsamma
och till sin natur diffusa intryck att de har mycket litet tillsammans
med den estetiska lustkänsla som all skönkonst och framför allt
musik borde väcka (…)
Att Sibelius är ett geni, det har han fått höra för ofta för att
inte våga utnyttja rätten att gå sina egna vägar Det må så vara.
Men en sådan konst, som inte kan göra människan ädlare och lyckligare,
om så bara för en stund, den svänger säkert på vågkammen och sjunker
med den spårlöst. O, glädje, glädje, du är ändå nerven och livskraften
i all konst, du utstrålar ur Beethovens allvarligaste, mäktigaste
verk, du ger flykt åt Wagners geni och reser det tempel som Bachs
eviga konst utgör! Hur hjälplös i all sin virtuositet, liten i
sin dystra trotsighet verkar inte den hypermoderna tonkonstens
yngsta utbrott vid sidan om dessa jättars opus!"
Sibelius
blev deprimerad. Han trodde ändå på värdet av Tuonelas svan
och Lemminkäinen drager hemåt och hade dem kvar
i sin repertoar. Det var just med dessa verk jämte Finlandia
och den första symfonin som han gjorde sitt internationella genombrott
i början av 1900-talet. Men delarna Lemminkäinen och jungfrurna
på ön och Lemminkäinen i Tuonela blev liggande och
samlande damm för flera decennier. Kompositören dirigerade dem
aldrig mera själv.
Sibelius
började studera de delar han förkastat på nytt uppenbarligen först
år 1933, när han fått Lemminkäinens partitur tillbaka från
Robert Kajanus dödsbo. Han tillät uppföra delarna på Kalevalas
hundraårsjubileum den 1 mars 1935. Mottagandet var nu så bra som
man kunde vänta och kompositören beslöt att tillåta publikationen
av verken efter att ha gjort några korrigeringar år 1939. Kriget
fördröjde publiceringen. Till slut publicerades delarna först
år 1954. "Det gick som det gick, eftersom vissa herrar inte
accepterade mina legender", konstaterade Sibelius.
Delen
Lemminkäinen och jungfrurna på ön börjar med valthornens
signaler som ofta förblir litet mistluraktiga. Stråkarna kanske
imiterar vågornas lek och från träblåset hörs temafragment som
sätter scenen för mötet mellan Lemminkäinen och jungfrurna.
Det
är inte frågan om programmusik i den bemärkelse att musiken skulle
följa en handling som kunde relateras. Det är emellertid lätt
att associera det dansanta tema i träblåset som kommer efter stråkarnas
stämning till "jungfrurna på ön".

Lemminkäinen
och jungfrurna på ön, partitursida 4.
Breitkopf & Härtel.
Lika
lätt är det att på Erkki Salmenhaaras vis associera den följande
"oändliga melodin" med Lemminkäinen - eller erotisk
längtan överhuvudtaget. Stegringen börjar med cellons melodi.
Lemminkäinen
och jungfrurna på ön, utdrag ur sidan 11.
Breitkopf & Härtel.
Stegringen
bara fortsätter, och i utvecklingen kopplas jungfrurnas och Lemminkäinens
teman med varandra. Redan i Kullervo skildrade Sibelius
en fysisk kärlek som slutade i en eruption. Nu skildras detsamma
skickligare, och atmosfären är inte våldsam utan genuint erotisk,
ibland mörk och längtande, ibland lekfull och skälmisk. I codan
blir stämningen lugnare.
På
1890-talet spelades Lemminkäinen i Tuonela ¨ som den andra
delen, men senare beslöt Sibelius att sätta Tuonelas svan
på andra platsen. Idag använder kapellmästare båda ordningar,
fast den ursprungliga håller på att bli alltmera populär.
Tuonelas
svan är ett lysande exempel på orkestrering i mörka toner
och Sibelius' sätt att ersätta pianots pedal med skicklig orkestrering.
Detta kommer fram genast i början, när kompositören för a-molltreklangen
uppåt oktav för oktav.

Första
sidan av partituret för Tuonelas svan.
Breitkopf & Härtel
Sibelius
lämnar bort flöjterna, klarinetterna och trumpeterna, lyfter stråkarna
till övre registret och ger på det här sättet rum för ett långt
och imponerande solo för engelskt horn som stöds av cellons repliker.

Tuonelas
svan, utdrag ur sidan 2.
Breitkopf & Härtel.
Delen
är mycket statisk musik, ett intressant musikaliskt rum som lyssnaren
extatiskt kan försjunka i. Om man så önskar, kan man se Tuonelas
svan som en föregångare till kompositörer från György Ligeti
till Arvo Pärt och Kaija Saariaho som använt det statiska som
ett musikaliskt element.
Lemminkäinen
i Tuonela är svitens mest operaaktiga musik. Ännu i Tuonelas
svan var Tuonela lugnets och dödens hemvist. Nu tycks onda
andar ha vaknat, eftersom Lemminkäinen varit fräck nog att jaga
svanen i Tuonelas heliga flod.
Lemminkäinen
i Tuonela, sida 14.
Breitkopf
& Härtel.
Den
infernaliska stämningen föds från de låga stråkarnas tremolo.
Tempot accelererar och infernomotivet ljuder från blåsinstrumenten.
Motivet blir överraskande impressionistiskt, som ett förebud av
Debussy. Slutligen tycks bara ånger och död vara kvar.
En
ny stegring, nya utbrott från blecket. Man kommer loss från tremolon
först i largamente-partiet som leder till en övergång som förverkligats
med violiner och tamburin. Denna skildrade tydligen uppenbarelsen
av Dödens dotter i utkastet för Båtens skapelse.

Lemminkäinen
i Tuonela, utdrag ur sidan 34. Breitkopf & Härtel.
I
fortsättningen får temat en alltmer finsk ton. Nu torde musiken
skildra Lemminkäinens mor. "Vaggvisan i slutet av verket
är moderskärleken som krattar ihop Lemminkäinens stycken från
dödsfloden", förklarade Sibelius för sin svåger Jussi Jalas
år 1948.
Stråkarnas
infernaliska tremolon återkommer och får ett beslutsamt stöd av
bleckblåset. Om man så vill kan man se detta som en kamp om Lemminkäinen
eller hans väckelse från de döda. Delen är kraftfull musik men
Erkki Salmenhaara har haft rätt när han också sett någonting stereotypt
i den.
Däremot
finns det ingenting stereotypt i den mästerligt förverkligade
avslutningen Lemminkäinen drager hemåt. Inledningens fagottmotiv
innehåller fröet till tre toner och genom att variera dessa framskrider
Sibelius genom hela finalrondot.

Första
sidan av Lemminkäinen drager hemåt. Breitkopf & Härtel.
Sibelius teknik i motivutveckling hade redan nått en mästerlig
nivå. Från c-moll går man mot Ess-durens "hemtrakter"
klart längs den östra rutten. Cymbalernas rekyl ger musiken en
rentav orientalistisk ton. År 1900 hittade kritikern Ferdinand
Pfol i Hamburger Nachrichten även "ryckande accenter och
brant betoning på första noten som zigenarna i Ungern tycker om."

Lemminkäinen
drager hemåt, sidan 55.
Breitkopf & Härtel.
Ridningskompet
leder till delens jublande avslutning. "Jag skulle gärna
se mera stolthet i oss finnar. Vi skall inte vara 'kallella kypärin'
('nedstämda')! Vad har vi att skämmas för? Denna tanke går igenom
hela Lemminkäinens hemkomst. Lemminkäinen kan mäta sig med vilken
greve som helst. Han är aristokrat, absolut aristokrat",
förklarade Sibelius i en intervju som publicerats år 1921.
Som
helhet är Lemminkäinen-sviten överraskande nära en symfoni:
där finns den första satsen som utnyttjar sonatformen, där finns
den långsamma satsen, det infernaliska scherzot och den jublande
finalen. På äldre dagar tenderade även Sibelius själv att betona
sitt verks symfoniska karaktär. "Egentligen har jag 9 symfonier,
för Kullervo och Lemminkäinen innehåller delar som
är i ren sonatform", sade han.
Vid
tiden för kompositionen ville han emellertid inte använda beteckningen
"symfoni". Tillnamnet Fyra legender lät också förstå
att verken var självständiga trots att de utgjorde en helhet.
Det gick ännu några år innan Sibelius komponerade sin symfoni
nr 1.