Förutom Kullervo komponerade Jean Sibelius cirka femton verk för kör och orkester. Deras kvalitet varierar från sporadiska arbeten till egenartade och mästerliga verk i stil med Tulen synty (Eldens ursprung). I 1890-1920-talens Finland var körsångsintresset mycket patriotiskt betonat, och detta återspeglas i Sibelius produktion. Körerna bestod av amatörer som önskade en tillräckligt lätt och å andra sidan festligt fosterländsk repertoar av kompositören. Detta gällde i synnerhet för verk som en kör framförde med orkester.

Kantat vid doktors- och magisterpromotionen 1894

För sopran, baryton, blandad kör och orkester. Ord av Kasimir Lönnbohm (= Leino). Färdig 1894; urpremiär i Helsingfors 31.5.1894 (Aino Ackté, Abraham Ojanperä, Symfonikören[?], Helsingfors orkesterförenings orkester[?], dirigent Jean Sibelius). Arrangemang för blandad kör (Festmarsch) 1896.

På våren 1894 arbetade Jean Sibelius som vikarie för musikläraren Richard Faltin vid Helsingfors universitet. Till tjänsteutövningen hörde komponerandet av en promotionskantat för universitetet. Kasimir Leino ansvarade för den klumpiga och patetiska texten. Enligt vad Eino Leino som studerade vid Tavastehus lyceum fick höra av sin storebror hade Sibelius tvingat denne till klumpigheter,

"Min bror Kasimir hade skrivit en festdikt för honom. - [Sibelius:] Här behöver jag aa--aa--aa. Där behöver jag ii--ii--ii. Eller annars komponerar jag någon av Hufvudstadsbladets annonser.
Min bror Kasimir var rasande.
- En hopplös man! röt han.
- Otvivelaktigt, medgav jag med gott samvete.
- Men vad går det att göra åt en sådan man?
- Det är bara att sätta stopp för hans för stora aptit.
Det var sant. Ty Jean Sibelius är en omättlig kannibal."

På repetitionerna var den unga Aino Ackté, den blivande stjärnsopranen, förundrad över sin "osångmässiga" andel och orkesterns och körens " skrälla disharmonier". Den romantiska och fragmentariska kantaten är emellertid inte ett särskilt experimentellt verk. Det räcker över 20 minuter, men är inte nära nog så originell som Kullervo.

Sällsynt nog använder Sibelius fugan som ett element. Senare ansåg han att det nog är skäl att göra fugor som tekniska övningar men att man inte borde reta publiken med dem på konserter.

I verket finns det ställen som för en modern lyssnare låter som den absolut banalaste Sibelius. Från ett historiskt perspektiv har verket visst sitt värde och en lyssnare med ett lämpligt sinne för humor kan där finna mycken grund för underhållning. Festmarschen i slutet publicerades skilt utan orkesterackompanjemang. Så här räddade man av verket vad som räddas kunde.

Kröningskantaten

Kantaten tsar Nikolai II:s kröning till ära För blandad kör och orkester. Ord av Paavo Cajander. Färdig 1896; urpremiär i Helsingfors 2.11.1896 (Symfonikören[?], Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester[?], dirigent Jean Sibelius). Även framförd utan kören: Kröningsmarschen. Arrangemang för barnkör (Terve ruhtinatar) 1913 (?).

Nikolai II:s kröning firades i Finland mycket sent. Enligt Aino Sibelius tog kompositören och Paavo Cajander inte uppgiften på fullt allvar, och hälsningen till fursten i verkets början kan vara avsiktligt mångtydig.

Urpremiären var mycket otursdrabbad på grund av en musikers berusningstillstånd. Robert Kajanus påminde om detta, när man ansökte om tjänsten som universitetets musiklektor. Och så fick Kajanus slutligen tjänsten framför näsan på Sibelius.

I Kröningskantaten var behandlingen av kören redan mera omväxlande än i årets 1894 kantat. I den andra delen finns en fugasekvens som är en reminiscens av Sibelius grundliga studier under ledning av Albert Becker i Berlin sex år tidigare. Det var just under denna sekvens som allt gick åt skogen på grund av att en av musikerna var kraftigt berusad.

Verket är åter ganska omfattande, framförandet tar cirka 17 minuter. Kantaten glömdes efter urpremiären helt och framfördes på nytt först på 1990-talet.

Laulu Lemminkäiselle (Sång till Lemminkäinen)

Op. 31 nr 1 Laulu Lemminkäiselle. För manskör och orkester. Ord av Yrjö Veijola. Färdig 1896?; urpremiär i Helsingfors 12.12.1896 (Ylioppilaskunnan Laulajat, Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jalmari Hahl).

Laulu Lemminkäiselle är ett av Sibelius musikalisk-erotiska utbrott. På ett par minuter kämpar sig manskören fylld av testosteron till "kärlekens gyllne berg". Enligt Tawaststjerna bär verket prägeln av ett tillfällighetsverk, men forskaren Veijo Murtomäki har påpekat att sången är en notagrann textning av en codamelodi som senare togs bort från den första versionen av Lemminkäinens hemkomst.

Kantat vid doktors- och magisterpromotionen 1897

För sopran, baryton, blandkör och orkester. Ord av Aukusti Valdemar Forsman (= Koskimies). Färdig 1897; urpremiär i Helsingfors 30.5.1897 (dirigent Jean Sibelius). Bara körpartituret har bevarats. (Arrangemangen: se körverk a cappella op. 23).

Sibelius promotionskantat från år 1897 är enhetligare än de tidigare motsvarande verken, åtminstone på grund av det bevarade körpartituret. Päivälehtis kritiker berömde den för dess enkelhet, klarhet och hjärtlighet. "Ingen kunde väl påstå som tidigare att han inte kan förstå denna musik! Den är lika förståelig som en finsk folkvisa", skrev Merikanto som uppenbarligen glömt att signera sin text. Från kantatmusiken skiljdes följande nummer för en blandad kör:

Nr 1 Me nuoriso Suomen (Vi Finlands ungdom)
Nr 2 Tuuli tuudittele (Vinden vyssjar)
Nr 3 Oi toivo, toivo sä lietomieli (O, hoppas, hoppas, du drömmare)
Nr 4 Montapa elon merellä (Många på livets hav)
Nr 5 Sammuva sainio maan (Landets tynande tankar)
Nr 6a Soi kiitokseksi Luojan (Må tacksägelse ljuda till Herren)
Nr 6b Tuule, tuuli, leppeämmin (Blås, blås mildare)
Nr 7 Oi lempi, sun valtas ääretön on (Kärlek, ditt rike är utan gräns)
Nr 8 Kuin virta vuolas (Som den strida strömmen)
Nr 9 Oi kallis Suomi, äiti verraton (O, dyra Finland, ojämförliga moder)

Många av dessa nummer framförs allt fortfarande. Soi kiitokseksi Luojan är kanske den bäst kända av Sibelius andliga sånger.

Sandels

Op. 28 Sandels, improvisation. För manskör och orkester. Ord av Johan Ludvig Runeberg. 1:a versionen 1898; urpremiär i Helsingfors 16.3.1900 (Sällskapet Muntra Musikanter, Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Gösta Sohlström). Slutlig version 1915; urpremiär i Helsingfors 14.12.1915 (Sällskapet Muntra Musikanter, Helsingfors stadsorkester, dirigent Georg Schnéevoigt).

Sandels har komponerats 1898 för den svenskspråkiga Muntra Musikanter-körens kompositionstävling. Sibelius belönades, men i sin recension i Päivälehti sade Oskar Merikanto rakt ut att improvisationen "långtifrån är ett av Sibelius bästa verk". Kritikern tyckte ändå att det var "överväldigande och roligt".

"Jag har så mycket sorg både med min fantasi och med Sandels", grämdes Sibelius, även om han konstaterade att konserten hade varit en stor succé. Runebergs dikt som är ur Fänrik Ståls sägner hade varit Sibelius favoritlektyr i skolåldern, och med tanke på detta tycker Erik Tawaststjerna att den är underligt tam".

Muntra Musikanter ville ha verket i sin repertoar, och Sibelius förnyade den 1915 för körens och Helsingfors stadsorkesters samkonsert.

Atenarnes sång

Op. 31 nr 3 Atenarnes sång. För goss- och manskör unisono samt för orkester. Ord av Viktor Rydberg. Färdig 1899; urpremiär i Helsingfors 26.4.1899 (gosskör, Akademiska Sångföreningen, Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius). Arrangemang för goss- och manskör samt för piano harmonium ad lib. 1899, arrangemang för piano (med text) 1899.

Aternarnes sång var Sibelius första protestkomposition. Den har riktats direkt mot det manifest som den ryska tsaren undertecknat i februari 1899. Med manifestet försökte man begränsa Storfurstendömet Finlands autonoma ställning.

Verket blev genast en av motståndets symboler och den omtvistade Sibelius blev för första gången en nationalhjälte i sitt hemland. Sångens första ord "Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar, dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem. Därför med eldhåg upp att värna fädernejorden! Ila att offra med fröjd livet för kommande släkt! " var till och med tändved för aktivt och beväpnat motstånd. Ernst Lampén har skildrat sångens inverkan:

"När jag hört Aternarnes sång för första gången var det med mig så att om jag bara kunnat skulle jag ha gått längs Alexandersgatan i takt av hexameter För många dagar slog mitt hjärta bara daktyler och spondéer. Men den här gången var jag inte den enda. Ryktet om sången spreds som en löpeld över staden. De svenska orden måste översättas till finska. Våra diktare grep pennan och snart kom flera översättningar ut. Snart kunde alla skolors småpojkar och studenter sången."

Kompositören själv retades på att uruppförandet av den första symfonin nästan blev överskuggad av den hänförelse som sången förorsakat. Aternarnes sång blev en av finländarnas signaturmelodier och dess ställning i den nationella mytologin är fortfarande stark.

Islossningen i Uleå älv

Op. 30 Islossningen i Uleå älv, improvisation. För recitatör, manskör och orkester. Ord av Zacharias Topelius. Färdig 1899; urpremiär i Helsingfors 21.10.1899 (Axel Ahlberg, "manskör", Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius). Av en del av verket arrangemang för barnkör (?, Nejden andas) 1913.

Islossningen i Uleå älv var Sibelius nästa tydliga protestverk efter Atenarnes sång. Sibelius komponerade det för den Savolax-karelska nationens lotterifest. Också med detta verk ville man göra motstånd mot Ryssland som ville inskränka Finlands autonomi med Februarimanifestet. Censuren var redan vaksam, men Topelius hade i sinom tid författat texten Alexander II till ära, varför generalguvernören Bobrikov inte kunde censurera verket. I den nya politiska situationen var det inte svårt för finnarna att igenkänna en protestanda i verket.

Enligt Sibelius kom verket till stånd som ett snabbarbete och han övervägde att "snygga till" partituret ännu på 1940-talet. Axel Ahlberg som var recitatör fick verket så sent att han inte hade tid att bekanta sig med musiken. Även kören fick sitt parti i sista minuten.

Verket hör inte till Sibelius centrala produktion men det förebådar Finlandia på ett intressant sätt i inledningens dramatiska bleckackord och i mittpartiets hymn. Recitatörens andel och bleckblåsets slag rytmiseras på ett intressant sätt, även om det patetiska i den deklamerade texten också kan störa en modern lyssnare.

Snöfrid

Op. 29 Snöfrid, improvisation. För recitatör, blandad kör och orkester. Ord av Viktor Rydberg. Färdig 1900; urpremiär i Helsingfors 20.10.1900 ("Blandad kör", Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Robert Kajanus). Slutkören med andra ord (Ylistys taiteelle, text Volter Kilpi); urpremiär i Helsingfors 9.4.1902 (Katri Rautio, "kör", Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Robert Kajanus).

Snöfrid är en slags vändpunkt i Sibelius produktion. Han komponerade det mycket snabbt på hösten 1900. "Jag komponerade Snöfrid nästan på stående fot när jag kom hem från en tre dagars vift", mindes han senare.

Snöfrid baserar sig på ett diktverk av Viktor Rydberg. I framställningsmaskineriet ingick recitatör, kör och orkester. Urpremiären var den 20 oktober på ett lotteri med vars intäkter man ersatte de förluster som orkesterns Parisresa medfört. År 1915 mindes Hanna Stenius stämningar på Snöfrids repetitioner.

"Mästaren satt sig ned vid pianot och bad om ursäkt för att han inte kunde spela piano utan att hans 'pianistiska oförmåga håller kontinuerliga orgier'. Vi sjöng - Sipan ville ändra en och annan fras och utföra dem på ett alldeles speciellt sätt. Vi var glada och lyckliga. Vi kände en fläkt från högre världar svepa över oss (...) till sist kom orkestern med och allt lät igen öronpinande. Men redan på den följande repetitionen hade helheten klang, färg och liv. Snöfrid blev färdig, den framfördes, den beundrades och den gav en konstnjutning utan like."

Päivälehti berättade om händelsen i en osignerad recension:

"Kvällens praktnummer var emellertid det sista i programmet, nämligen Sibelius nyaste verk "Snöfrid", en melodram till ord av Viktor Rydberg. Förhoppningsvis går det inte med denna melodram på samma sätt som med så många av Sibelius verk att man inte får höra dem senare. Många sådana här tillfällighetsverk av samma mästare är sådana juveler och skatter i vår musiklitteratur att de inte borde få försvinna i en kvälls festyra. Vad Sibelius senaste alster beträffar, innebär det handgriplig progress på alla fronter såväl i fråga om hjärtlighet och stämningens enhetlighet som utnyttjande av bildkonsten och kören. I sin helhet gör verket ett så hjärtligt och varmt intryck, det känns så klart och inspirerat att det utan tvivel måste räknas som ett av Sibelius mästerverk. Förhoppningsvis uppförs det snart igen. Fru Katri Rautio reciterade sin roll på ett imponerande sätt och kören sjöng mycket förtjänstfullt. Publiken ville genast höra verket igen och hjärtliga var de tacksamhetsbevis som vårt lands främste kompositör fick mottaga för detta värdefulla musikverk som gav musikalisk betydelse och prägel för detta lotteri."

Snöfrid spökade i repertoaren ganska ofta ända till 1920-talet varefter det långsamt började att falla i glömska. Verkets början är präktig i sin stormighet, likaså körens första takter. Recitation i mitten av verket låter patetiskt för en modern lyssnare men det intressant frambrusande orkesterackompanjemanget hjälper en hel del.

Forskaren Veijo Murtomäki anser att Snöfrid-gestalten som motstår frestelser signalerar om att Sibelius ville befria sig från "Skogsråets" eller sin erotiska ansvarslöshets bojor för fäderneslandets skull. I denna bemärkelse kan Snöfrid ses som brytningsperiodens nyckelverk.

Eldens ursprung

Op. 32 Tulen synty (Eldens ursprung). För baryton, manskör och orkester. Ord från Kalevala. 1:a versionen 1902; urpremiär i Helsingfors 9.2.1902 (Abraham Ojanperä, "jubileumskören", Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius). Slutlig version 1910, pianopartituret 1910.

Eldens ursprung var Sibelius insats till Nationalteaterns invigningsfest år 1902. Det är absolut det bästa som Sibelius hade skapat för kör och orkester sedan Kullervo tio år tidigare.

Den patriotiske Sibelius var gripen av Kalevalas 47:e sång. Där talade man ju om en mörk natt som speglade folkets stämningar under generalguvernör Bobrikovs grepp. Sången slutar med en skildring av eldens ursprung. Den fick symbolisera folkets vaknande.

Urpremiären den 9 april var endast en del av ett mycket långt festprogram. Till exempel Päivälehti publicerade verkets text följande dag, men i stället för recensionen nöjde man sig med att konstatera att "verket är storartat och hade en mäktig inverkan på publiken".

Verket stannade i repertoaren och uppfördes regelbundet i Finland under de följande åren. Sibelius förstod sitt verks värde och gjorde en omarbetning av det åtta år senare. Det mörka och våldsamma verket har gjorts med ett säkert grepp vad gäller såväl barytonen, kören som orkesterpartiet, fast Erik Tawaststjerna hittade också delvis stereotypa lösningar i verkets form. Verket är den patriotiska Sibelius som mest intressant.

Impromptu opus 19

Op.19 Impromptu. För damkör och orkester. Ord av Viktor Rydberg. 1. versionen 1902; urpremiär i Helsingfors 8.3.1902 ("Damkören", Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius). Slutlig version 1910; urpremiär i Helsingfors 29.3.1910 ("Damkören", Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius). Pianopartitur 1910.

Impromptu uruppfördes på samma konsert som andra symfonin, eftersom kompositören ville presentera sig med endast nyheter. Kompositören omarbetade verket tillsammans med Eldens ursprung år 1910.

I musiken finns en reminiscens från den tidiga stråktrion i g-moll. Viktor Rydbergs sätt att behandla ämnen från antiken intresserade författaren, men verket är inte det personligaste Sibelius och det framförs idag ganska sällan.

Har du mod?

Op. 31 nr 2 Har du mod? För manskör och orkester. Ord av Josef Julius Wecksell. Färdig 1904; urpremiär i Helsingfors 8.2.1904 (Sällskapet Muntra Musikanter, Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius). Pianopartitur 1904. Förnyad version för piano (med text) 1911-12.

Den marschsång som Muntra Musikanter fick är patriotisk och musikaliskt korpulent. Det mycket korta verket plågade Sibelius så att han förnyade det år 1911.

Vapautettu kuningatar (Den befriade drottningen)

Op. 48 Vapautettu kuningatar, ballad. För blandad kör och orkester. Ord av Paavo Cajander. Färdig 1906; urpremiär i Helsingfors 12.5.1906 (Symfonikören, Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius). Arrangemang för manskör och orkester 1910; urpremiär 28.11.1913 (Ylioppilaskunnan Laulajat, orkester, dirigent Heikki Klemetti).

Detta verk är Sibelius bidrag till Snellmans hundraårsjubileum. Kantaten uruppfördes under täcknamnet Siell' laulavi kuningatar (Där sjunger drottningen). Det är lätt att tolka texten som en allegori av drottningen Finland som med Novembermanifestet 1905 delvis hade blivit fri av ryskt förtryck.

Den befriade drottningen är en typisk kantat av Sibelius: ställvis anslående, men tydligt ett tillfällighetsverk. Det glömdes bort snabbt, kanske också av den anledning att det var bara en liten del av Snellmanjubileets program. Enligt Robert Layton påminner det ganska mycket om materialet i andra symfonin.

Jägarmarschen

Op. 91a Jägarmarschen för orkester och mansstämmor ad lib. Arrangemang av ursprungsverket (för manskör och piano 1917). Färdig 1918; urpremiär i Helsingfors 21.4.1918 (Helsingfors stadsorkester, dirigent Robert Kajanus).

Efter en lång paus inleder Jägarmarschen en ny blomstringsperiod i Sibelius verk för kör och orkester. Kompositören hade inte behövt detta maskineri när han skrev verk för internationell publik i början av 1900-talet. Självständigheten och det för Sibelius sida segerrika inbördeskriget våren 1918 gav emellertid upphov till nya patriotiska fester. Verken för kör och orkester kom åter på modet.

Sibelius hade inte ännu kunnat ana denna utveckling när han till Heikki Nurmios text "i hög fosterländsk stämning" komponerade en marsch för jägare som utbildades i Tyskland. Till en början gjorde han ett arrangemang för manskör och piano.

I detta skede kunde kompositören inte ännu veta att de finländska jägare som var i militär utbildning i Tyskland efter sin återkomst skulle rikta sina vapen mot rödgardister. Den ursprungliga idéen hade ju varit att skaffa militär utbildning för en eventuell självständighetskamp mot tsarens ryska trupper. Också detta blev verklighet, men till många jägares och kompositörens sorg måste de också kämpa mot sina egna landsmän.

Manskörs- och pianoversionen började spridas redan före inbördeskrigets utbrott i januari 1918. Den festliga orkesterversionen behövdes genast när Helsingfors blivit befriad. Strider pågick ännu på annat håll när erövringsparaden hölls den 14 april. Omkring en vecka senare gav Helsingfors stadsorkester en hederskonsert för befälet av de tyska stridskrafterna. Kompositörens dotter Katarina tyckte inte om den finsk-tyska festen.

"Det kändes som helgerån när man spelade jägarmarschen. Jägarmarschen, det som är det heligaste för mig i denna värld. Nej - den är härligast när pappa spelar den hemma, i den mörka salen. Det sårade mig också att den spelades om - man ville höra den igen. Pappa spelar den inte så ofta."

Jägarmarschen blev det vita Finlands segersång och senast från och med vinterkriget förenade den fosterländska kretsar också mera allmänt. Sibelius hade nu förseglat sin ställning som nationalhjälte och nationell symbol. Härefter behandlade de finländska kritikerna honom ännu mera vördnadsfullt. Den som hånade Sibelius hånade också den unga staten och dess armé.

Oma maa (Det egna landet)

Op. 92 Oma maa, kantaten. För blandad kör och orkester. Ord av Kallio (pseud. = Samuel Gustaf Bergh). Färdig 1918; urpremiär i Helsingfors 24.10.1918 (Kansalliskuoro, Helsingfors stadsorkester, dirigent Armas Maasalo).

Sibelius arbetade med kantaten Oma maa på Lappvikens mentalsjukhus i Helsingfors när han hade flytt rödgardisternas fruktade våldsamheter på landsbygden till sin brors professor Christian Sibelius bostad. Armas Maasalo har berättat om bakgrunden till beställningsverket.

"År 1918 förberedde sig Kansallis-Kuoro som jag ledde att fira sitt tioårsjubileum och beslöt trots de oroliga tiderna att vända sig till självaste Jean Sibelius för att få en intressant nyhet till sin konsert (...) när sedan en bekant röst meddelade mig i telefonen ett par veckor senare att det verk som kören hade önskat var färdigt blev jag mycket överraskad. I synnerhet när maestron, liksom med glimten i ögat, frågade om jag kanske hade tid att komma och hälsa och se för mig själv. Inte heller resan var lång, för han talade inte om Järvenpää utan Lappvikens sjukhus. Han var inte sjuk men av säkerhetsskäl - mången bekant medborgare hade under dessa tider blivit det röda gardets fånge - hade Robert Kajanus tvingat honom i en släde en kväll i skymningen och skjutsat honom till huvudstaden till ett sjukhus där Jannes bror Christian var överläkare. Här mötte jag sedan kompositören på friskt humör och uppenbarligen nöjd med sin tillvaro. Partituret låg på bordet. Han bad mig ta en titt på det och sade att den tysta omgivningen invid en stor begravningsplats var gynnsam för hans arbete. Inget instrument har jag visserligen inte till mitt förfogande här men det spelar ingen roll, tillade han."

Kantaten Oma maa blev färdig den 20 mars. Sibelius sporrades säkert av uppgifter om att det röda gardet slut redan var nära, och tonen i verket är tillitsfull och glädjande fri från den mest trotsiga patriotismen. Det är som om Sibelius hade försökt leda det tudelade folket mot en mera sansad framtid. Texten prisade hemlandets natur på ett allmängiltigt sätt.

Urpremiären var i oktober. Kritikerna berömde verket i ordalag som redan blivit rutin. Trots det nationella innehållet har Oma maa även tjusat några utländska forskare. Till exempel Robert Layton anser att verket skulle förtjäna flera framföranden utanför Finland.

Jordens sång

Op. 93 Jordens sång, kantat. För blandad kör och orkester. Ord av Jarl Hemmer. Urpremiär i Åbo 11.10.1919 (“blandad kör”, Åbo Musikaliska Sällskaps orkester, dirigent Jean Sibelius).

I Sibelius tankar hade Åbo Akademi en legendarisk klang, och han såg det som en ära att få göra kantaten. Dock visade sig själva kompositionsarbetet vara knaggligt.

"Åbo Akademis kantat komponerade jag mycket motvilligt", mindes han senare. "Orden (Jarl Hemmer) inspirerade inte och inte heller tillställningen. Jag gjorde den bara, för att jag fick pengar för det. Instrumentationen (bl.a. 4 c-klarinetter) berodde på dåvarande orkesterförhållanden i Åbo", berättade han för Jussi Jalas år 1943.

Sibelius fick 6 000 mark för kantaten, d.v.s. cirka 1 800 euro. Arvodet behövdes verkligen, för kriget och en stark inflation hade slukat största delen av hans inkomster.

I oktober dirigerade Sibelius uruppförandet av kantaten Jordens sång vid Åbo Akademis invigning i Åbo. Han framförde verket under de följande åren ett par gånger, men kritikerna var inte särskilt förtjusta. Nuförtiden hör man verket sällan, och det blandas ofta ihop med kantaten Maan virsi.

Maan virsi ('Jordens psalm')

Op. 95 Maan virsi, kantat. För blandad kör och orkester. Ord av Eino Leino. Färdig i januari 1920; urpremiär i Helsingfors 4.4.1920 (Suomen laulu, Helsingfors stadsorkester, dirigent Heikki Klemetti).

Sibelius lovade Maan virsi som tack till Suomen Laulu för att kören tidigare hade framfört kompositörens alla körverk utan ersättning. Armi Klemetti berättade om den svåra processen:

"Hur besvärligt var det inte att få detta verk! Heikki bombarderade Sibelius gång på gång, för vi önskade innerligt att vi kunde framföra detta nya körverk på vår tjugoårsfest våren 1920. Till slut blev Heikki alldeles deprimerad när Sibelius alltid bara svarade på hans innerliga önskningar på samma sätt: 'Jo, jo, jag skall nog göra det, jag tycks bara inte hitta en lämplig text.'

Sist och slutligen lät Heikki bli att bombardera Sibelius och sade till mig: 'Nu blev det alltså slut med den saken, det blev vid ett löfte och jag törs inte mera vända mig till Sibelius. Så låt det bli!'

Jag tyckte ordentligt synd om stackars Heikki och tänkte att en kvinnas talan kanske ibland kan hjälpa bättre än en mans. Jag tog mod till mig och när Heikki var borta, ringde jag till Sibelius och talade till honom så vädjande som jag bara kunde. Och alldeles riktigt. Sibelius svarade överraskande: 'Jag försöker då Ni ber så vackert. Jag skall ringa till Er om det här efter ett par dagar'."

Urpremiären var på Suomen Laulus jubileumskonsert under ledning av Heikki Klemetti. Kritikern Bis trodde att verket var en översättning av Jordens Sång och detta misstag har upprepats också senare.

Det andra uppförandet av Maan virsi ägde rum på Finlands första mässa på Johanneskyrkans fält under ledning av Sibelius. Kompositören klädde sig i jackett och cylinder. Enligt Armi Klemetti dirigerade Sibelius tydligt och var en lättare kapellmästare för körmedlemmarna än till exempel Robert Kajanus vars simmande rörelser var svåra att följa. På mässan dirigerade Sibelius också bl.a. Jordens Sång.

Maan virsi stannade i Sibelius konsertrepertoar några år. Det högtidliga fosterländska patoset ger inte rum för kompositörens mera personliga tongångar. "Hans sätt att skriva till kör [på 1920-talet] speglar inte alls de framsteg som han visat på musikens andra områden", har Robert Layton förundrat sig.

Väinön virsi

Op. 110 Väinön virsi, kantat. För blandad kör och orkester. Orden från Kalevala. Färdig 1926; urpremiär i Sordavala 28.6.1926 (dirigent Robert Kajanus).

På sommaren 1926 komponerade Jean Sibelius två verk som fått sin inspiration från Kalevala: Tapiola och Väinön virsi. Tapiola är ett särpräglat mästerverk, men Väinön virsi är inte riktigt av samma klass.

Väinön virsi uppfördes i Sordavala i slutet av juni och den har aldrig kommit in i standardepertoaren. Sibelius grep sin dagbok för första gången sedan länge, förbannade "beställningsverk" och skrev att han drack whisky. År 1928 återkom han till verket i sitt brev till Wäinö Sola: De verk som jag komponerat för fester under de senaste tiderna - promotionsmarschen, Maan virsi, Väinön virsi, har inte uppförts senare och jag har inte kunnat hitta en förläggare för dem."

År 1927 blev Sibelius fri från sina skulder och hans förmögenhet började snabbt öka. Han behövde inte längre komponera kantater för fosterländska beställare. Det var ett sorgligt faktum att han inte heller kom att komponera någonting annat för orkester som tillfredsställde honom själv.

I och för sig utgör Väinön virsi ett vackert slut för Sibelius verk med Kalevalamotiv: han hade gjort sitt genombrott med Kullervo och Väinämöinens båtfärd. Än en gång återvände han till Kalevalas textvärld och "Gamle vise Väinämöinen". Väinön virsis bön om att människorna skulle "alltid få leva ett bra och dö med ära i det ljuva Finland, i det sköna Karelen" kom rakt från den fosterländske tonsättarens hjärta.

Orkestermusiken: se även presentationerna om scenmusiken och Kari Kilpeläinens förteckningar över Sibelius kompositioner: orkesterverk.