En skuldfri man 1927-39

I början av år 1927 var Sibelius en skuldfri och frisk man. Händernas darrande var det enda hindret i arbetet med den åttonde symfonin. Sibelius konstnärsvänner började lämna det jordiska den ena efter den andra. Aino Sibelius skrev till Sibelius syster Linda:

"Han har blivit en verklig eremit. Tänk, Janne, som förr var så sällskaplig. Men han har inte likasinnade vänner, ingen som kunde vara med i hans konstnärliga liv. Han är alltså före sin tid och flyger sin egen väg i rymden med jättevingar."

Det var nära att Sibelius inte verkligen fick änglavingar på våren 1931 i Berlin dit han hade rest för att komponera sin åttonde symfoni. Under den första månaden fortskred arbetet normalt, och valerianan höll Sibelius nerver och rastlöshet i styr.

Prof. Zuelzers läkemedelsordinationer, räkningar och apotekkvitton.

Vid övergången mellan maj och juni blev kompositören sjuk och läkarna diagnostiserade sjukdomen som "svår lungsäcksinflammation". I experimentellt syfte injicerade professor Zuelzer ett otestat läkemedel med namnet Eutoran i Sibelius som hamnade nära dödens portar. Vänfamiljen Boldemann räddade kompositören till hemvård. När medicineringen avbröts, tillfrisknade patienten. Sibelius återvände lättad till Finland från sin sista utlandsresa.

I december 1935 uppträdde Sibelius sista gången i offentligheten på sin 70-årsdag. Efter detta höll han sig hemma, dels på grund av händernas pinsamma darrande och dels därför att han helt enkelt trivdes på Ainola. Det var senast vid denna tidpunkt som Aino Sibelius konstaterade att alkoholproblemet var förbi, även om kompositören givetvis fortfarande gärna skålade med sina gäster.

"Under de sista 20 åren förändrades livet i det där vissa avseendet och allt hade klarnat i synnerhet 15 år före slutet", berättade Aino Sibelius senare om sin makes leverne.

Skuggorna blir längre 1940-57

Kriget gick hårt åt Sibelius hälsa. Livsmedelsransoneringen försvagade hans kondition och han insjuknade upprepade gånger, oftast på grund av förkylning. På läkarordination fick Sibelius extra mjölk- och gräddransoner av hälsoskäl. "Janne har varit skrämmande mager", skrev Aino i oktober 1944.

Kompositörens kondition blev bättre efter kriget men handens darrande gjorde det nästan omöjligt för honom att skriva noter. År 1945 gick Sibelius till ögonläkare, professor Mauno Vannas. Det lönade sig inte att förnya glasögonen, för starren hade redan framskridit långt i båda ögonen. Man ville uppenbarligen hemlighålla saken. I januari 1946 skrev Sibelius med mycket darrande handstil till sin förra elev Bengt v. Törne. Sibelius tackade för en bok som han fått men visserligen inte läst, eftersom:

Jag måste spara mina ögon. Så här oss emellan: jag har starr i båda ögonen. Det är ytterst svårt för mig att skriva eftersom min hand är nuförtiden alldeles omöjlig.

Trots allt hade starren och darrandet inte förstört arbetsförmågan. År 1946 komponerade Sibelius Veljesvirsi och Ylistyshymni för frimurarna, och år 1948 gjorde han flera arrangemang, närmast av sin frimurarmusik.

Enligt sekreteraren kunde man upptäcka de första tecknen på åldrande först år 1948 då kompositören fyllde 83 år. Också enligt familjeläkaren Vilho Laine-Ylijoki var han i förvånansvärt bra kondition för sin ålder.

"Om man nu tänker i det stora hela, så var han frisk. Visst var han någon gång sjuk, men så är vi ju alla, om vi är 90 år gamla, så har vi väl ett och annat som börjat degenerera och även han hade naturligtvis sina besvär som berodde på åldern. Men förvånansvärt frisk var han. Jag behövde sällan behandla honom i sängen, men också sådant hände. Däremot var frun bräckligare; hon var ju liksom ett asplöv under de sista decennierna, men seg var hon."

Under de sista åren avstod Sibelius från vinterpromenader på grund av förkylningsrisken, och under den sista sommaren 1957 var han bara sällan på gården. Kompositören trivdes i sina egna tankar men ibland visade han överraskande vitalitet. Den gamle kompositören dikterade bl.a. nya arrangemang av Kullervos klagan och sången Kom nu hit död bara ett par månader före sin död.

Under sina allra sista dagar beundrade Sibelius tranor som flög lågt över Ainola. Fåglarna flög så nära att kompositören kunde se dem för första gången på åratal.

Jean Sibelius fick en hjärnblödning vid frukostbordet den 20 september 1957 och han avsomnade på kvällen vid 91 års ålder.