Barndom 1865-85

Jean "Janne" Sibelius var ett barn med normal hälsa. Fadern hade dött och pojken levde med sin mor Maria och sina syskon Linda och Christian - i ett mycket kvinnodominerat hem. I samma hushåll levde även mormor Katarina med sina två ogifta döttrar Tekla och Julia.

Det livliga barnet torde ha fått tillräckligt med motion och frisk luft, för han samlade växter, insekter och fjärilar. På vintern åkte han skridsko på sjön Vanajavesis is och hade vilda snöbollskrig med sina kamrater.
Janne hade också en mycket livlig fantasi. Han rycktes helt med i sina egna föreställningar och berättade dem på fullt allvar för sin familj. Detta oroade i synnerhet mormodern som tyckte att pojken var slapp och ljög som en häst.

En bild av Janne som lyceist.

När Janne Sibelius var 12 år gammal, gick han på de nedre klasserna i Tavastehus lyceum. Han var ganska lång för sin ålder, 147 cm enligt mätningarna. Vid denna tid blev han också jaktintresserad. Överste von Konow, som var fader till Jannes skolkamrat Walter, lärde pojkarna vapenhanteringens grunder.

Våren 1879 bröt Janne sin högra arm i en olycka: Janne hade hoppat i land från en båt och fallit svårt omkull. Armbågens ben blev brutna och armen böjdes bakåt. Till sommaren reste man inte till Lovisa, utan armen vårdades på villan i Sääksmäki. Före flyttningen till landet tog Maria sin son till en ny läkarkontroll. Från Sääksmäki sände man senare en rapport till Lovisa:

"Jag besökte Bartram med Janne och han tog bandagen bort. Två gånger om dagen måste armen masseras och badas i saltvatten. Man måste också ta järndroppar, dricka god mjölk och öl eller porter på middagen. I början av augusti måste Janne gå och visa armen, om vi dittills inte kan sköta den så att lederna frigörs. Stelheten beror på förbroskning. Om Janne vore frisk, skulle Otto lära honom simma."

Skadan läktes före hösten, men den högra armen blev litet kortare och stelare än den vänstra. Senare berättade kompositören att han inte mera kunde spänna bågen till fullo.

I det annars så sunda levernet rymdes en enda last. Sibelius berättade på äldre dagar att han börjat röka redan som ung lyceist. Bolmandet skedde i smyg på husvinden som var full med torra blånor. Det var ett under att det inte blev eldsvåda.

Ungdom 1885-92

Flyttningen till Helsingfors hösten 1885 påverkade Sibelius hälsotillstånd. Vännerna berättade att den förr så friska skoleleven blivit en sjuklig musikstuderande. Sibelius besökte doktor Asps klinik för att stärka sin arm, men annars är det svårt att säga om vännernas uttalande håller streck. Sibelius gav utlopp för ett ungt genis livssmärta genom att voja sig om sina sjukdomar för sina vänner.

Vid den tiden besökte Adolf Paul Sibelius och gav en träffande skildring av detta karaktärsdrag:

"En gång på våren vid islossningen låg han dödssjuk på sin gröna lädersoffa. Han var alltid dödssjuk. Hans fantasi överdrev det minsta besväret in i det oändliga. Han led av obeskrivliga smärtor när han låg på sin pinobädd i sitt rum i Brunnsparken och såg solnedgången spraka i de drivande isflaken på viken. Han hade drabbats av sorgen över ett "förfelat" liv, även om han knappt hade börjat sitt eget, och detta väckte dödstankar i honom i ungdomens vår."

Sibelius blivande svärmors, Elisabeth Järnefelts karakterisering av Sibelius träffar huvudet på spiken:

"Han var en mycket intelligent karaktär, mycket trevlig och mycket fäst vid oss. Nu var han sjuk ett par månader, var på kliniken och när han kom ut, åkte han till oss med stor glädje. Han är hemskt nervös och en så fullkomlig musiker."

Sibelius själv berättade senare att orsaken till vojandet var ett dåligt instrument. "Ja, ser ni jag hade en så dålig violin", sade han. "Sen fick jag en bättre av min farmor."
Under åren vid musikinstitutet började han ett regelmässigt cigarrökande och alkoholbruk. Janne bodde emellertid hos sin religiösa mor, och drickandet var ännu sporadiskt.

Under vintrarna 1889-91 studerade Sibelius i Berlin och Wien. Från de båda städerna sände han uppgifter om sina verkliga och inbillade sjukdomar till familjen. I sina brev till Adolf Paul och Robert Kajanus gav sig Sibelius till tonåringsaktigt skrytande med de veneriska sjukdomar han fått - i sitt brev till brodern Christian varnade han denne för att "leka med elden", till och med i genuint orolig ton. Den unge mannen som blivit fri från sin moders förmyndarskap festade under dessa år också på restauranger, vilket kan ha försvagat hans allmänkondition. I synnerhet vårarna i både Berlin och Wien var emellertid också tider av idogt arbete.

I maj 1891 låg Sibelius en längre tid på doktor Eders dyra privatsjukhus i Wien. Han skrev till sin fästmö Aino att man opererat honom för en "sten". Eders sjukhus hade specialiserat sig på kirurgiska ingrepp, och det kan ha varit fråga om en gallsten.

Behandlingen var dyr, och likaså festandet på hemresan till Finland. I Sibelius faster Evelinas räkenskapsbok från år 1891 har antecknats ett astronomiskt handlån på 13 100 nuvarande euro till Janne. På förklaringskolumnen står det: "till sin sjukdom under sin vistelse i Wien".
Sibelius allmänkondition blev bättre efter vården på sjukhuset. På 1890-talet var han en rätt så frisk man.

Från sommaren 1891 till årsslutet arbetade Sibelius med Kullervo i Lovisa. Han led av öronsus som förvärrades i den mån på hösten att han blev tvungen att resa till en specialläkare i Helsingfors. Doktor Zilliacus förmodade att besväret kunde bli långvarigt och hotade till och med med dövhet. Hans råd skulle Sibelius ännu höra ofta: tobak, alkohol och badande i kallt vatten var förbjudna.