På ljudband finns bara ett enda bevis på Jean Sibelius dirigeringskonst. I januari 1939 återvände han efter över tio års tystnad till allas överraskning framför orkester för att dirigera det korta Andante festivo som slagtekniskt inte är ett speciellt svårt stycke. Det var frågan om en radiosändning New Yorks världsutställning till ära. Sibelius gick med på det exceptionella företaget efter påtryckning av sin vän, New York Times' kritiker Olin Downes.

”Kapellmästaren Toivo Haapanen räckte honom taktpinnen, och Sibelius dirigerade hela verket en gång. Sedan spelades det redan in på band”, berättade konsertmästaren Sulo Aro senare. ”Han nickade med huvudet för att markera starten och dirigerade med handen ömsom i kavajfickan, ömsom i byxfickan. Den andra handen gjorde stora gester, så darrandet störde inte så mycket.”

Den förträfflige valthornisten Holger Fransman följde med inspelningen.

”Det har ju skrivits för stråkorkester, så vi blåsare hade det verket ledigt. Vi stannade ändå för att följa med, eftersom Sibelius själv dirigerade. Hans händer darrade, men det störde nästan inte alls. Han grep tag i pinnen så här med båda händerna, höjde den ovanför sitt huvud och släppte först sedan sin andra hand. Så där satte det igång mycket bra. Inte var väl mästaren egentligen någon kapellmästare, men visst gick alla slag helt enligt reglerna.”

Enligt Martti Pajanne som intervjuat musikerna spelade orkestern vid repetitionen ”ymnigare och mera sjungande än vanligt”. Kompositörens dotter Katarina Ilves var också imponerad.

”Efter de första övningstakterna avbröt pappa och sade: ’Mycket mera poetiskt, mycket mera poetiskt.’ Detta var som om han hade kastat en sten i vattnet och ringarna hade spridit sig. Orkestern spelade som nya människor. Det var mycket imponerande. Där kom fram den personliga magnetism som han måste ha haft, eftersom han har fått även 'de blinda’ med sig utomlands. Kanske är det inte bara dirigeringskonst utan suggestion.”

En del av suggestionen förmedlas även från den raspande bandinspelningen. Orkesterns stråkklang är sjungande men en aning robust - verket har verkligen tydligt inspelats efter bara en enda gemensam repetition. Sibelius håller grundtempot uppe verkligt professionellt både under repetitionen och under framförandet och gör samtidigt mycket naturliga rubaton. Med kompositörens rätt avviker han ett par gånger betydligt från tempobeteckningarna i sitt partitur. Tempot är mycket långsamt: cirka sex minuter. Jorma Panula har dirigerat verket på tiden 3.38, Maris Jansons på tiden 4.22. Jussi Jalas på tiden 4.56 och Nils-Eric Fougstedt på tiden 5.00.

En klangmässigt mera finslipad och ännu långsammare (7.00) Rundradioinspelning än Sibelius' version av Andante festivo inspelades senare av misstag på skiva som en "version dirigerad av Sibelius", även om kapellmästaren måste vara någon annan. Först på 1990-talet började det utkomma skivor med den rätta versionen som dirigerats av Sibelius.