SÖKNING

 


1908-1914: Topperioden

Kanske till sin egen överraskning kunde Sibelius dirigera alldeles briljant utan en halv flaska champagne. Det här kunde man se genast i februari 1909, då han igen uppträdde i Queens’ Hall i London och dirigerade En saga och Finlandia. ”Orkestern var helt idealisk", berättade han förtjust för Aino.

"Under hans ledning kom de karakteristiska dragen i bägge tondikterna tydligt fram, och i synnerhet Finlandia blev framförd på ett sätt som man sällan sett maken till", berömde Standard.
"En Saga fick en ypperlig tolkning under konstnärens ledning, och i synnerhet träblåsinstrumenten och horntonerna är värda att nämnas. Två diminuendon och pianissimon, en av dem just i finalens slut, framfördes med ypperlig precision och på ett sällsynt övertygande sätt, fast de är så svåra", rosade Times. "Kompositörens sätt att dirigera är lika uppriktigt som hans musik", berömde Morning Post.

År 1910 blev framgången mindre i Norge, fast Sibelius visade sig vara en omsorgsfull kapellmästare redan i brevväxlingen. ”Stråkarna – få och goda är bättre än många och ojämna. Slaginstrumenten ber jag er vänligen att bemanna väl. Det behövs absolut fyra män”, skrev han till arrangörerna. Man måste ta i beaktande att konsertens huvudnummer var tredje symfonin där Sibelius gynnade ett mindre antal stråkar. Tredje symfonin fick ett blandat mottagande i Kristiania, men enligt Sibelius gick konserten ”utmärkt”.

Först år 1911 vågade Sibelius dirigera också i Sverige och fick ett strålande mottagande i Göteborg. Succén fortsatte i Riga och Mitau eller Jelgava i Lettland.

Årets viktigaste konsert var uruppförandet av den fjärde symfonin i Helsingfors i april. Man tyckte att den var svårbegriplig. På repetitionen frågade Sibelius Hugo Aure som spelade i orkestern: "Förstår ni den här symfonin?" "Inte riktigt", svarade Aure. "Hur kunde då publiken förstå", sade kompositören.

På själva konserten dirigerade Sibelius orubbligt. Konsertmästaren Ernst Lindelöf mindes att Sibelius inte alls hade sänkt tempot i finalens slut. Kompositören ville att det skulle låta "berättande". Senare började Kajanus en tradition i vilken partiturets sista sidor dirigerades litet långsammare. Sibelius godkände även det här sättet.

Publiken var förbryllad efter finalen, men när kransarna bars in skallade redan några bravorop. Sibelius lämnade universitetet under leverop, men mottagandet dominerades av förbryllning.

”Den besynnerliga premiären är ännu ganska fräsch i mitt minne: huvudskakningar, oroade miner, stränga eller hånfulla bedömningar av uppförandet som inte varit förstklassigt i alla avseenden (symfonin är inte i det lättaste slaget) vilket naturligtvis gjorde att framgången inte kunde nå upp till taket”, skrev Erik Furuhjelm senare. ”Helsingforsarna var emellertid mycket försiktiga när de framförde sina tvivel”, tillade han.

Och Sibelius dirigerade faktiskt fjärde symfonin ännu för en annan slutsåld sal. Publiken kom med rungande applåder efter konserten. Antagligen ville den visa att man älskade Sibelius, även om man inte förstod hans nyaste verk.

Sibelius tog revansch i Helsingfors redan följande år när han dirigerade fjärde symfonin och orkestersviten Historiska bilder I som var mer lättfattlig. Konserten blev en fullkomlig publik- och kritikerframgång. Flera decennier senare berömde konsertmästaren Carl Lindelöf Sibelius' underbart naturliga rubaton i Historiska bilder. Lindelöf beskrev även annars noggrant Sibelius' sätt att dirigera under topperioden i dennes dirigentkarriär.

Enligt Lindelöf gav Sibelius alltid fyndiga råd till musikerna. Av mässingen krävde han "ståtlighet" och av stråkarna "fühlung", dvs. känsla. Sibelius slagteknik var mycket precis. Han iakttog orkesterns balans och gjorde träffande anmärkningar för att förbättra den. Sibelius hörde även felen bättre än många andra kompositörer. Enligt musikerna var han inte uttröttande som kapellmästare, även om han kunde finslipa detaljerna länge. Han höll i allmänhet tre långa repetitioner eller vid behov flera men kortare repetitioner. Vid det första framförandet blev det sedan sådan lidelse och storslagenhet att Sibelius enligt Lindelöf kunde glömma bort tiden när han lyssnade på sina egna toner - och uppenbarligen för en stund glömma att visa takten.

Besöket på Birminghams musikfestival på hösten 1912 blev lyckat. Sibelius som hade lärt sig litet engelska i vuxenåldern hade till och med på förhand skrivit lämpliga tempobeteckningar såsom ”gå onn (go on) och ”onns more” (once more) i sin anteckningsbok Många ansåg att han dirigerade bättre än en annan rutinerad kapellmästarkompositör, Sir Edward Elgar.

”I mitt tycke verkade det som om Sir Elgar skulle ha haft rampfeber, eller åtminstone var han någorlunda ovan vid att dirigera en större orkester", hävdade Helsingin Sanomats korrespondent. "En direkt motsats till honom var Sibelius när han dirigerade sin nya symfoni. I hans uppträdande fanns det något utomordentligt och när han lade ner taktpinnen utbröt den ena ovationsstormen efter den andra. Om och om igen måste kompositören komma fram för att ta emot ovationer - jag tror att det var minst sju eller åtta inrop.”

Enligt Rosa Newmarch kan man emellertid inte säga, att ”fjärde symfonin skulle ha fått ett särskilt entusiastiskt mottagande vid sin urpremiär”. En uppskattning blandad med häpnad syntes även i kritiken. Till exempel Birmingham Post omnämnde det välvilliga mottagandet, men sade att majoriteten av åskådarna blivit förvånade.

Kåseriet The Puppet Show by One of the Puppets beskrev kapellmästarkompositören roligt som "en marionett vid namn ’Gamle Väinämöinen’ som representerar det nya modet ". "Han hade pyntats i renskinn och pärlhalsband, och hemma lever han på tran och valrossbiff. Han steg in i trollcirkeln och vinkade lugnt med sina händer; men han fängslade alla musiker med sin trolldom och magiska runosång", lade kåsören ut texten.

Efter sin återkomst till Helsingfors hamnade Sibelius mitt i ett stort orkesterkrig som orsakats av konkurrensen mellan Robert Kajanus och Georg Schnéevoigt. Kajanus hade blivit utmanövrerad ur sin orkesters ledning och grundat en ny ensemble till vilken de flesta av hans musiker anslöt sig. Sibelius gick med på att dirigera sin gamla vän Kajanus' orkester. I programmet fanns andra symfonin, delar av Svanevit samt Historiska bilder I-II. Helsingin Sanomats kåsör Diego skrev en propagandaskrivelse om konserten där han förespråkade Kajanus orkester.

”Maestron är en stor konstnär även som dirigent. Orkestern följer hans minsta gester med förtjusning. När 2:a symfonin har spelats, vill det inte bli ett slut på applåderna… Jag följer publikens ansiktsuttryck. Många är så begeistrade att det rinner tårar ur ögonen. Vår ärevördige musikveteran Faltin (Richard Faltin, under vars ledning Sibelius hade spelat som pultmusiker i Akademiska orkestern under studieåren) kan inte låta bli att utropa: "Herregud, så vackert!" och det fanns knappast någon som inte skulle ha instämt i gamlingens ord."

Hufvudstadsbladets kritikersignatur Bis var ändå sur över Sibelius orkesterval. Enligt honom gav Sibelius inte inträdesvinkarna till musikerna tillräckligt energiskt och även träblåsinstrumenten spelade dåligt.

Det verkar som om 1890-talets osäkerhet nu återvände för en stund kanske på grund av den kontroversiella kritiken. I Köpenhamn i november var Sibelius enligt en kritiker "en orolig, plågad syn i vars högra hand taktpinnen darrade som ett asplöv i blåsten, medan den vänstra handens fingrar trevade ängsligt och darrande i luften, kanske en självplågande, hypernervös, världsfrånvänd människa som upplevde fysisk smärta när han uppträdde offentligt".

Kritikern Charles Kjerulf fick ett annorlunda intryck. ”Sibelius håller sig för det mesta till stora taktslag med utsträckta armar - på något sätt påminner han om en flygande fågel - det verkar som om musiken skulle vilja segla bort på dessa vingar”, skrev Kjerulf. ”Om man iakttar honom närmare, upptäcker man kanske att han nästan darrar av nervositet - de inre tonerna som hans eget hjärta slår skakar honom på samma sätt som en maskin får hela skeppet att skaka. Plastiskt sett är Sibelius inte en speciellt vacker kapellmästare till skillnad från, säg, en Johan Svendsen, ännu mindre är han en pultvirtuos. Men han är ett med sin musik och sin orkester - han handleder den som en far sitt barn, sjunker i dess famn som en älskare i de dyrkade armarna.”

Kjerulfs ord sjönk in i Sibelius undermedvetna. Gång på gång konstaterade han att han var ”orkesterns älskare” och talade om dirigeringserfarenheterna som sina ”orkesterbad”.

Kulminationen i Sibelius dirigentkarriär blev kanske sommaren 1914, då han gjorde sin enda resa till Förenta staterna på inbjudan av miljonären Carl Stoeckel för att dirigera sitt nya verk Okeaniderna på Norfolks musikfest. Stoeckels festivalorkester bestod av landets främsta musiker, och kompositören fick till och med fem långa repetitioner, två i Carnegie Hall i New York och tre i Norfolk.

Stoeckel har gett en mycket detaljerad skildring av Sibelius som repetitör. ”Han var en anslående syn när han stod i helvitt, med dirigentpinnen höjd för det första slaget. Han hade analyserat orkestern i tankarna när han väntade på sin tur, och det var fint att se hur snabbt och ofelbart han plockade fram de bästa violinisterna, violaspelarna, cellisterna, kontrabassisterna, flöjtisterna, klarinettisterna och valthornisterna. Han gjorde inte ett enda fel. Han började repetitionen med Pohjolas dotter. Först var han litet nervös, men det gick över. Snart blev det klart att han hade en fullkomlig kontroll över musikerna. Sedan lät han spela igenom det nya verket som skiljde sig ganska mycket från allt vad musikerna hade spelat. När jag hör dem tala så tror jag att de inte alls förstod det i början. Följande morgon, efter tre genomgångar var de emellertid mycket förtjusta i det och sade att musikens skönhet växte med varje repetition".

Även New York Times' redaktör som följt med repetitionerna var imponerad. ”Hans armar och händer var fulla av en nervös kraft och deras varje rörelse hade ett syfte”, skrev redaktören.

Följande dags repetitioner gick enligt Stoeckel på följande sätt: ”Han var mycket grundlig när han repeterade och avbröt orkestern gång på gång och lät sektionerna spela separat. Två gånger höll han en paus på tio minuter och lämnade också själv estraden. Han sade att han på detta sätt skulle få ut mera av musikerna. Han repeterade inte sina kompositioner från början, utan slipade de ställen som han ansåg vara mest i behov av repeterande. Musikerna hade nu blivit vana vid hans sätt att arbeta, och resultaten var utmärkta."

Den tredje repetitionen var i Norfolk. ”Han var, som vanligt, mycket minutiös och repeterade varje stycke sektion för sektion. Han var särskilt omsorgsfull beträffande mässingsblåsinstrumenten. Han ville att de skulle vara runda, genomarbetade och mäktiga utan explosionsartade effekter”, beskrev Stoeckel.

I den sammanlagt redan femte repetitionen verkade allt vara klart. ”Orkestern var grundligt insatt i kompositörens metoder, och musikerna hade uppriktigt beslutat att göra sitt yttersta för honom”, berättade Stoeckel.

Äntligen var det dags för konserten. ”Det blev en timme under vilken publiken var mera spänd och intresserad än vad jag någonsin hade upplevt. Entusiasmen växte för vart ögonblick som gick. Som kapellmästare var Sibelius samtidigt både charmerande och målmedveten. Han verkade inte bry sig om taktslag i stil med 1, 2, 3, 4, utan hans rörelser påminde mig om läsandet av ett mäktigt poem. Musiken hade en upplyftande inverkan på många, medan några blev deprimerade av de mest patetiska ställena speciellt i Finlandia och Valse Triste. Många grät. Alla som varit tillräckligt lyckosamma för att vara med på konserten var ändå ense om att den varit den viktigaste musikhändelsen i deras liv,” skrev Stoeckel.

Konserten var en upplevelse för Sibelius. "Hittills har jag aldrig (...) dirigerat en orkester som skulle vara sammansatt av så framstående förmågor som den hundramannaorkester som Mr Stoeckel hade beställt från Boston och från New Yorks Metropolitan Opera.... I synnerhet den tjusning som träblåset väckte var enastående. Till exempel i Okeaniderna åstadkom jag en stegring som förvånade också mig själv i högsta grad."

Kritikerna var exalterade. Den inflytelserika Henry Krehbiel skrev att han upplevde att han under de senaste femton åren bara tre gånger hade varit framför ett verkligt världsgeni: på två konserter av Richard Strauss, när Arturo Toscanini dirigerade Tristan och Isolde och när Sibelius dirigerade i Norfolk. New York Tribune, New York Times och The American var fulla av lovprisningar. Man bad honom redan att besöka Förenta staterna även följande år.

I juli bröt första världskriget ut, och Sibelius blev i flera år fånge i sitt hemland. År 1915 slutade även sju år av nykterhet. Det så småningom tilltagande alkoholbruket skulle ännu förstöra hans karriär som kapellmästare.