Kompositörens far, doktor Sibelius, spelade violin och gitarr och sjöng. Enligt Tavastehusborna spelade doktorn sin violin mycket vackert, och i den lille gossens undermedvetna kan väl ha fastnat bilder av fadern som spelade violin och modern som ackompanjerade vid pianot. Det är inget att förundra sig över att pojken som mycket ung lärde sig pianospelets grunder och nästan samtidigt började träffa toner även på violinen.
Redan tidigt började Janne också visa intresse för den i Åbo bosatta farbror Pehrs musicerande och instrumentsamling, som innehöll flera violiner, en cello, två valthorn och två taffelpianon. Pehrs teknik räckte till för att gång efter annan spela stiliga löpningar i de violinkonserter som han kände till.

Janne fick just ingen musikalisk undervisning under sin barndom. Mest var han intresserad av improvisation och imiterandet av det hörda på gehör.

Pianot förblev Jannes viktigaste instrument tills det gamla taffelpianot byttes ut mot ett nyare instrument.
"När jag var barn hade vi ett taffelpiano vars tonhöjd var ca 3/4 steg för låg. Hela min värld var i det, och när man skaffade ett nytt piano (vilket Heidi har idag) vars stämning var normal, gick allt sönder, jag fjärmades från pianot och började gå över till violinen", berättade Sibelius senare för sin svärson Jussi Jalas.

Först i september 1881, vid nästan 16 års ålder, började Janne äntligen få lektioner hos Gustaf Levander, skickligaste violinläraren i Tavastehus. Han gjorde snabba framsteg, trots att den högra armen ännu var sjuk på grund av en olycka som skett ett par år tidigare. Till följd av att armbågen brutits skulle han aldrig mera kunna använda stråkens fulla längd.

Nästan genast efter det att lektionerna hade börjat kom Janne in i skolans nyss grundade elevorkester. Han började även spela i en trio där brodern Christian spelade cello och systern Linda piano. Emellanåt ackompanjerade syskonen honom även fyrhändigt på piano.

Kammarmusicerandet blev en viktig del av Jannes liv. År 1882 skrev han till farbror Pehr att han spelade bl.a. etyder och duetter av Kayser med Anna Tigerstedt, kommunalläkare Theodor Tigerstedts dotter. På hösten 1882 anslöt sig Sibelius till en stråkkvartett där Anna Tigerstedt spelade första violin, Levander viola och apotekaren Elfsberg cello. I repertoaren ingick till exempel kvartetter av Haydn. Under åren 1882-1885 var violinspelet Sibelius käraste fritidsintresse, och han komponerade även en mängd kammarmusikverk för musicerandet i den närmaste kretsen.

År 1885 skrev Sibelius studenten och började sina studier vid Helsingfors musikinstitut. Hans lärare i violinspel blev Mitrojan Wasiljeff, som krävde att Sibelius skulle öva fyra timmar per dag. Detta lyckades inte, men läraren ansåg ändå sin elev vara ett ”musikgeni”. Genast den första hösten fick Janne lära sig små konserter av Viotti och Rode.

Sibelius avancerade till andra violin i institutets stråkkvartett på hösten 1887 när Hermann Csillag blev hans lärare. Genom studieåren spelade han aktivt även i Akademiska orkestern under ledning av universitetets repetitör Richard Faltin.

Till en början fick han en bra kritik i lokala tidningar som solist på elevkonserterna, men så småningom blev det klart för alla att Sibelius var mera lovande som kompositör än som violinist.

År 1887 grundade Sibelius en egen stråkkvartett med sina vänner. Den bestod av kompositören själv, hans bror Christian, Richard Faltin den yngre och Ernst Lindelöf. Under ett par år hann pojkarna öva största delen av Haydns kvartetter samt Mozarts och Beethovens sex första kvartetter.

Till Sibelius medmusiker under studieåren hörde även hans lärare i komposition Martin Wegelius, som gärna ackompanjerade sin elev på piano under lediga stunder. Med tanke på framtiden var Armas Järnefelt en viktig medmusiker. Han höll på att ackompanjera Sibelius på piano i sitt hem just när familjens dotter Aino steg in i rummet.

Under studieåren i Berlin och Wien koncentrerade sig Sibelius på studierna i komposition, men spelade även violin med sina vänner på kammarmusikkvällar. I Wien fick han spela som förstärkning till elevorkestern, och i penningknipan deltog han till och med i ett provspel för Wienfilharmonikerna. Efter att ha spelat i en timme fick han "metallsmak" i munnen och var nära att svimma. Enligt domarna var han för nervös för att bli orkestermusiker.

Efter sin återkomst till Finland uppträdde Sibelius som violinist åtminstone den 21 augusti 1891 i Ekenäs med pianisten Karl Ekman och spelade sin Impromptu och Svendsens Romans. Samma höst undervisade han i violinspel för privatelever i Lovisa och fortsatte kammarmusicerandet. Han besökte även Helsingfors för att spela i orkester, när de gamla bråkstakarna Robert Kajanus och Martin Wegelius hade förenat sina krafter i en festkonserts tecken.

Jean Sibelius genombrott som finländarnas stora kompositörshopp beseglades i maj 1892 med Kullervos urpremiär. På hösten blev han anställd som lärare både vid Wegelius musikinstitut och vid Kajanus orkesterskola. Ämnena var teori och violinspel, och som värst fanns det 30 timmar undervisning per vecka. Förutom undervisningsuppgifter spelade Sibelius andra violinen i musikinstitutets kvartett ännu från hösten 1892 till våren 1893.

Det finns inga uppgifter om Sibelius förtjänster som violinlärare. Han slutade undervisa i violinspel ganska snart men uppträdde ibland som vanlig musiker och som förstärkning av orkestern på begäran av Kajanus åtminstone ända till år 1896.

Sibelius hade nytta av violinspelet både som kompositör och som kapellmästare. När violamusikerna försökte retas med den unge kompositörkapellmästaren på Heidelbergs musikfestspel år 1901, tog Sibelius lugnt violan i handen och visade själv hur stället skulle spelas. Orkesterns attityd förändrades genast.

Sibelius hade drömt om en karriär som violinvirtuos, och år 1904 gav han utlopp för sin frustrering med en violinkonsert vars originalversion hör till de svåraste i violinlitteraturen. Aino Sibelius har beskrivit sin makes spel under kompositionsarbetet: "Han har blivit ansatt av en sådan myckenhet av motiv att han helt bokstavligen har varit snurrig i huvudet. Han vakar nätterna igenom, spelar underbart vackert, kan inte slita sig loss från de bedårande tonerna - han har så många idéer att det verkar helt otroligt. Och alla motiv så utvecklingsbara, fulla av liv."

Urpremiären var inte helt lyckad, och kompositören bearbetade verket 1905 så att det blev en aning lättare och litet mera balanserat.

Efter flyttningen till Ainola spelade Sibelius violin närmast hemma. "Ibland, ganska ofta egentligen, spelar vi tillsammans violinsonater av Mozart och Beethoven. Det är oerhört roligt", berättade Aino Sibelius vid tiden för kompositionsarbetet med Pohjolas dotter.

Av Sibelius döttrar studerade Eva, Ruth, Katarina och Heidi pianospel. Bara Margareta spelade även violin och viola i likhet med sin far. Kompositören hade till sitt förfogande två violiner, av vilka den bättre hamnade senare hos Margaretas dotter Satu.

Händernas darrande gjorde slut på kompositörens violinspel. Darrandet förvärrades på 1930-talet och började störa skrivarbetet. "Tidigare spelade jag violin", förklarade han för en av sina gäster. "Jag spelar inte mera, men mina fingrar vet inte om det. De spelar allt fortfarande. Tremolo, ni vet väl, hela tiden."

Violinen förblev emellertid en organisk del av musikern Sibelius ända till de allra sista åren.

"När han satt i länstolen i Ainolas bibliotek fingrade han mycket ofta en inbillad fiolhals, sin högra underarm, med vänstra handen", skrev kompositörens svärson Jussi Jalas i sina memoarer. "Handen gled till nya lägen, fingrarna grupperade sig för att bilda ackord och sökte fingersättningar för tonföljder som i hans sinne ljöd speciellt som violintoner."