I och med att arbetet med den åttonde symfonin började falna av, förändrades Sibelius livsrytm Förändringarna var gradvisa, och de närstående märkte dem under decenniernas lopp.

"Pappa var mera utomhus och läste", mindes dottern Katarina. "Det kom kanske mera gäster, det började även finnas ganska många avkomlingar [barnbarn, snart även barnbarnsbarn]. Han promenerade mycket med Eero Järnefelt. De trivdes bra med varandra. De lyssnade på musik, gick på konstutställningar."

Margareta och Heidi var redan gifta. Barnkammaren gjordes nu om till bibliotek, och om kvällarna började Sibelius sitta i hörnstolen och lyssna på radio. På olika länders radiokanaler sökte han framföranden av sina egna kompositioner och följde med dem uppmärksamt.

Kompositionsarbetet fortsatte. Inför sin 70-årsdag år 1935 gav Sibelius ett stort antal intervjuer och i ett av dem fanns ett ganska hjärtskärande avslöjande. "Han har utan tvekan kasserat ett helt års arbete, ett orkesterverk", skrev Elsa von Born. Kompositören hade eventuellt beslutat att än en gång omarbeta sin åttonde symfoni från grunden.

Jean Sibelius anländer till sin födelsedagsfest i Mässhallen 1935.

Sibelius 70-årsdag var en internationell mediehändelse. Åtminstone i Förenta staterna, Storbritannien och Norden hade han blivit världens populäraste levande tonsättare. Med anledning av födelsedagen satte Finlands utrikesministerium igång med en ansenlig kraftansträngning. Sulho Rantas lovordande artikel om den 70-åriga kompositören blev översatt till tiotals språk, och ambassadernas uppgift var att dela ut den till medierna i olika länder. Översättningar publicerades i flera europeiska kvalitetstidningar samt även så exotiska publikationer som tidningen The Cathay i Shanghai och La Prensa i Argentina.

Sibelius hade naturligtvis framgång även utan utrikesministeriets hjälp. I slutet av november publicerade New York Times en undersökning av musiksmakerna hos publiken för radions söndagskonserter. Undersökningen hade beställts av New Yorks filharmoniker. 12 000 lyssnare över hela Förenta Staterna blev tillfrågade om sin favorit bland de kompositörer vars musik hade spelats på de radiosända konserterna. Etta blev Sibelius som lämnade Beethoven och Ravel bakom sig.

I sin festskrift frågade Times efter åttonde symfonin, och tonsättaren tog illa upp. "Det som var mycket avgörande var att 8:e symfonin väckte uppståndelse alldeles för tidigt", förmodade dottern Katarina. "Pappa var olycklig. Det kan inte beskrivas. Han kunde inte bedöma sina egna krafter och tänka när den skulle vara färdig. I sin ungdom hade han nog blivit van vid att en komposition måste vara färdig på utsatt tid och då jobbade han från morgon till kväll och från kväll till morgon. Men ett sådant spurtande kom inte alls i fråga på äldre dagar. Det var nog förfärligt, när man väntade och frågade på det där sättet. Man måste ju också själv växa med åldern. Han ville göra den bättre än andra symfonier. Till slut blev det en ballast, trots att det hade skrivits så mycket om den. Sist och slutligen vet jag inte, om han skulle ha accepterat den."

Mannerheim, Aino och Jean Sibelius
på tonsättarens 70-årsfest.

Den 70-årige Sibelius dränktes i hyllningar. Till exempel Tyskland gav honom sitt högsta konstnärliga utmärkelsetecken, Goethe-medaljen. Nazisterna hade redan tagit makten, och rikskansler A. Hitlers underskrift följde med medaljen.

Festmiddagen var Sibelius sista stora uppträdande i offentligheten. Aino Sibelius fick sitta som sällskap till sin idol, Carl Gustaf Emil Mannerheim. Salens högtalare skallade av Sibelius andra symfoni i en radiosändning där Otto Klemperer dirigerade New Yorks filharmoniker.

Festligheterna lyckades, men den åldrande Sibelius tyckte att det var så pinsamt med de darrande händerna att han efter detta undvek offentliga tillställningar.

Genom hela 1930-talet träffade Sibelius även andra intressanta konstnärer och personligheter på Ainola och i Helsingfors: sångerskan Marian Anderson, violinisten Guila Bustabo, Olin Downes, Cecil Gray och många andra utländska journalister som han tog emot på begäran av Finlands utrikesministerium.

Under dagtid läste Sibelius tidningar och böcker, följde med barnbarnens lekar och lyssnade på radio. Nätterna helgade kompositören till stor del åt arbetet. Det finns inga uppgifter om åttonde symfonins framåtskridande, men under slutet av 1930-talet lyckades kompositören korrigera flera av sina gamla verk och skicka dem till förläggaren. År 1939 förnyade han till exempel Lemminkäinen och jungfrurna på ön samt Lemminkäinen i Tuonela och färdigställde dem för publicering. På grund av andra världskriget dröjde publiceringen ända till år 1954.

I januari år 1939 gick Sibelius överraskande med på ännu ett uppträdande som kapellmästare. Sibelius dirigerade Radions symfoniorkester i en radiosändning New Yorks världsutställning till ära. Publiken tilläts inte vara närvarande, men musikerna märkte hur tonsättarens händer darrade. Darrningen störde inte den korta repetitionen eller framförandet. Detta är den enda inspelningen av Sibelius kapellmästarkonst.

Arvi Paloheimo följde Jean Sibelius till den radiosändning som Sibelius dirigerade i januari 1939.

Sibelius dirigerade sitt nya arrangemang av det år 1922 komponerade Andante festivo i ett långsamt och högtidligt tempo. Orkesterns stråkklang är sjungande men en aning robust - helt tydligt inspelad efter bara en gemensam repetition. Sibelius håller grundtempot uppe verkligt professionellt och gör samtidigt mycket naturliga rubaton. Med kompositörens rätt avviker han ett par gånger betydligt från tempobeteckningarna i sitt partitur.

Andante festivo, repetition

Repetitionerna för den radiosändning som anordnades New Yorks världsutställning till ära 1.1.1939. Sorl av röster och stämning av instrument i början av repetitionen, Sibelius steg och de ovationer som tonsättaren får. På det mycket otydliga bandet frågar Sibelius, om man skall tala finska och börjar repetitionen.

Andante festivo, repetition.mp3
Andante festivo, repetition_56k.rm
Andante festivo, repetition_isdn.rm
Andante festivo, repetition_xdsl.rm

En klangmässigt mera finslipad och ännu långsammare rundradioinspelning av Andante festivo inspelades senare av misstag på skiva som en "version dirigerad av Sibelius", även om kapellmästaren måste vara någon annan, eventuellt Toivo Haapanen. Det rätta, av Sibelius dirigerade uppförandet publicerades första gången först på en skiva som delades ut med musiktidskriften Classicas nummer 2/1995.

Arvi Paloheimo och Jean Sibelius efter inspelningen av Andante Festivo 1.1.1939.

Vid tidpunkten för radiosändningen var Sibelius på höjden av popularitet, från vilken de politiska turerna och motreaktionen störtade honom på 1940-talet. 1930-talets världsomspännande popularitet överträffades först på 1990-talet, när skivbolagen spottade ut allt flera nya Sibelius-skivinspelningar och hans symfonicykler uppfördes i flera av världens storstäder.