I Helsingfors sökte sig kompositören under dessa år till Euterpe-kretsens sammanträden. Euterpe var en finlandssvensk litterär tidskrift vars redaktörer leddes av en gamla bekant till Sibelius, Werner Söderhjelm, som var en slags fadersgestalt för dem. I likhet med Symposion-kvällarna drog även Euterpe-kretsens kvällar ofta ut till följande morgon, till hustrurnas harm och oro. Till exempel från König och Kämp skickade Sibelius till Aino brevlappar, i vilka han sade att han skulle komma hem ”så småningom”. Bakom en lapp skrev Aino efter sin mans död: "Otrevliga brev 1903-1904. Behöver inte sparas."

Sibelierna fick sin fjärde dotter i januari 1903. Nu var Katarina en tröst för dem, även om hon inte kunde utplåna den smärta som Kirstis död hade vållat. Efter förlossningen var Aino länge uttröttad. Makens samkväm gjorde henne ännu oroligare än i allmänhet.

Sibelius visade även prov på flit. Han dirigerade sin musik i Tammerfors och Helsingfors samt på våren i Tallinn. Sommaren tillbringade familjen i Lojo, och kompositören koncentrerade sig på att komponera en violinkonsert. För de närmaste vännerna var det emellertid redan klart att Sibelius arbetsförmåga kunde bibehållas endast längre bort från Helsingfors frestelser. Hans restaurangräkningar från till exempel hösten 1903 är stora, till och med ett par hundra nuvarande euro per kväll. Han behöll emellertid sin arbetsförmåga och komponerade förutom violinkonserten mästerliga sånger, såsom I natten, På verandan vid havet och Höstkväll.

Sin största popularitet nådde Sibelius ändå med Valse triste, den sorgliga valsen, som han komponerade till svågern Arvid Järnefelts skådespel Döden. Den närmaste kretsen var i alla fall rädd att Janne dansade en riktig dödsvals på grund av sin livsstil. ”Janne, du måste bli absolutist. Du måste”, skrev brodern Christian till honom den 19 november. En dag tidigare hade Janne också själv vidtagit åtgärder för att komma bort från Helsingfors frestelser: i närheten av Tusby träsk köpte han en tomt för en kommande bostad.

Valse triste blev färdig just före Dödens premiär. Enligt Sibelius säregne vän Sigurd Wettenhovi-Aspa föddes idén till valsen i Kämps övre våning med hjälp av ostron, sodavatten och kinin. Sibelius, som led av influensa, avhöll sig från alkohol, men tog desto mera kinin, den tidens medel mot förkylning. Ett par månader senare blev Sibelius tvungen att sälja Valse triste i sin penningknipa till förläggaren mycket förmånligt utan att ana kompositionens hitpotential. Bara ett par år senare var verket redan världsberömt, och även restaurangband spelade det i brokiga arrangemang.

I början av år 1904 hann Sibelius färdigställa sin violinkonsert, organisera Ainolas förberedelsearbeten och festa rejält. Konsertens urpremiär var den 8 februari, men solisten Viktor Nováček kunde inte övertyga publiken om verkets värde. Sibelius drog konserten tillbaka och förnyade den så att den blev lite mera koncentrerad och en aning lättare. Den nya versionen uppfördes i Berlin på våren 1905.

Sibelius liv var fortfarande jäktigt. Ainolas byggarbeten hade börjat i februari, timmermännens löner slukade pengar och kvällarna på restaurangerna Catani och Kämp var inte billiga. Den utmattade Aino bad Christian Sibelius komma till undsättning från Berlin. Christian skrev rättframma råd till Janne och Aino. Supandet måste sluta till varje pris. Läkarbrodern skulle skriva ut ofarligare medicinpulver som skulle ersätta alkoholen.

Man fick ett slut på supandet, och Sibelius koncentrerade sig igen på kapellmästararbetet. Han samlade pengar för byggandet av Ainola genom att ge konserter bl.a. i Helsingfors, Åbo och Vasa. "Jag har varit absolutist två veckor efter min konsert", rapporterade han till Christian i sitt brev den 24 april. I början av juni fortsatte turnélivet på Kadriorgs badinrättning i Tallinn och på sommaren i Lettland.

På sommaren bodde familjen redan i Tusby för att övervaka byggarbetena, och den 24 september 1904 flyttade man till Ainola.

Sibelius blev således en del av Tusby träsks konstnärskoloni, till vilken hörde bl.a. Eero Järnefelt, Pekka Halonen och Juhani Aho med sin familj.

Bekanta dig med Tusby, video

Via modemförbindelse

SFL-037_56k.rm
SFL-037_56k.asf

Via Isdn-förbindelse

SFL-037_isdn.rm
SFL-037_isdn.asf

Via bredbandsförbindelse, xDSL

SFL-037_xdsl.rm
SFL-037_xdsl.asf

Trots konstnärernas gemensamhetsanda underlättade flyttningen inte Sibelius problem. Före byggandet av övervåningen år 1911 var Ainola ett litet hem för en stor familj. Även om barnen lärdes att vara tysta när fadern komponerade, fanns det i praktiken arbetsfrid endast om nätterna.