På sommaren 1891 träffade Sibelius igen sin trolovade på Järnefelts sommarställe i Tottesund i närheten av Vasa. Bröllop kunde det dock inte vara tal om, eftersom brudgummen var medellös och utan yrke. Sibelius sökte sig till Lovisa för att arbeta med Kullervo hos faster Evelina och samlade fickpengar genom att ge privatundervisning i musik.

Jean Sibelius tidningsannons om privatlektioner

Den 24 november uppträdde Sibelius för första gången som kapellmästare. Han dirigerade ouvertyren och Balettscenen på en populärkonsert i Helsingfors. "Det var härligt att dirigera. Jag var inte alls nervös. Jag kände mig huvudet längre", skrev Sibelius till Paul. "Bara inte kompositionerna var ett sådant skit", tillade han.

Vid månadsskiftet november-december gjorde Sibelius en avstickare till Borgå för att höra på den 57-åriga runosångerskan Larin Paraske, som var inhyst hos pastor Adolf Neovius. Larin Paraske eller Paraskovia Mikitiina (1833-1903) var sin tids sensation, en ingermanländsk runosångerska, från vilken man skrev ner cirka 32 000 strofer. Sibelius erkände inte senare Paraskes inverkan på Kullervo.

Mot slutet av året växte Sibelius rykte, när Adolf Paul i sin debutroman En bok om en människa beskrev hur romanens andra huvudperson "Sillén" hade en benägenhet till ett farfyllt liv, genialiskt kompositionsarbete och självtillräcklighet. Prov på dessa egenskaper gav Sibelius också efter det att han i slutet av januari hade flyttat till Helsingfors, en bostad vid Ulrikasborgs badinrättning i Brunnsparken.

Sibelius blev närmare bekant med Robert Kajanus och ”viftade”, dvs. var ute och festade med sina nya vänner. Under vårens lopp visade sig Sibelius även vara en flitig arbetare: Kullervos kompositionsarbete tog slutligen både dagarna och nätterna i anspråk.

Det gigantiska verket i fem satser för orkester, manskör samt sopran- och barytonsolist blev färdigt i april efter cirka ett års kompositionsarbete. På Kullervos repetitioner blev kören entusiastisk och orkestern som till stor del bestod av inhoppade tyska musiker blev till och med road av kompositörens entusiastiska dirigentfasoner och ett partitur av en ny typ. Sibelius visade sig vara en begåvad organisatör när han tog hand om salhyrorna, annonseringen, programbladen och andra praktiska saker i anknytning till sina kompositionskonserter.

Till konserten kom folk från "Päivälehtikretsen” och andra fennomaner som ville höra ett verk som innehöll finska och vars motiv var hämtat från Kalevala. Efter över en timmes tonvältran kom de med ovationer, även om alla inte hade förstått verket. Robert Kajanus hade redan på förhand beställt en krans med orden "Siitäpä nyt tie menevi, ura uusi urkenevi" ("Där börjar nu en ny väg, en ny bana öppnar sig"). Kajanus' prestige hjälpte till att stärka applåderna, och slutligen kom man till den uppfattningen att urpremiären var en succé.

Kritikerna var oense: Päivälehtis Oskar Merikanto ansåg att verket var den hittills mest imposanta finska kompositionen, men de svenskspråkiga kritikerna kom också med förbehåll. Enligt Aino Sibelius var det Kullervos framgång som fick föräldrarna att ge Aino och Janne vigseltillstånd. Även det att Sibelius hade blivit lovad arbete som lärare både på musikinstitutet och på Kajanus' orkesterskola hjälpte upp saken.

Aino Sibelius 1895.

Bröllopet hölls på Järnefelts sommarställe i Tottesund den 10 juni 1892. Efter bröllopet firade det nygifta paret smekmånaden på Monola gård i Lieksatrakten. Vid sidan om svärmandet tonsatte Sibelius En Saga och bearbetade sångerna Under strandens granar, Kyssens hopp och Till Frigga till Runebergs ord.

Man hade råd till bröllopsresan, eftersom universitetet hade gett Sibelius ett resestipendium för att han skulle kunna bekanta sig med kantelespel och runosång i Karelen. Sålunda fortsatte Sibelius efter smekmånadstiden i Monola djupt in i Karelen, medan Aino reste till sina släktingar i Kuopio.

Under sin resa hörde Sibelius till exempel Mikko Tolvanen, Stepnaii Kokkonen, Mikhail Wornanen samt Pedri Shemeikka, vilken gjorde det starkaste intrycket på honom. I sin stipendierapport antog Sibelius att den melodi som Shemeikka sjöng var den äldsta och genuinaste av de finska folkdiktsmelodier som han bekantat sig med under sin resa. Shemeikkas diktmelodi består av sex 5/4-takters växelsånger, och Sibelius använde den senare som sådan i sin första tablå i Karelia-scenmusiken.

I mitten av augusti återvände Sibelius till Kuopio, och enligt vad han själv berättade senare upplevde han stämningar som han sedan använde i verket Nattlig ritt och soluppgång, som han komponerade först år 1908.