Fempersonersfamiljen Sibelius flyttade till Ainola med en tjänsteflicka, som fick nöja sig med ett rum på cirka fem kvadratmeter.

Av barnen var Eva 11 år, Ruth 10 och Katarina knappa 2 år gammal. De första åren gick flickorna i en hemskola som modern höll. Familjens boningsrum omfattade nedre våningen, knappa 190 kvadratmeter. Tilläggsutrymme fick man först sju år senare då övre våningen inreddes för boende. Efter utvidgningarna av köket och tjänarinnerummet uppgick Ainolas uppvärmbara bostadsyta till över 330 kvadratmeter. I detta skede hade familjen fått ytterligare två döttrar: Margareta föddes år 1908 och Heidi under renoveringen av övre våningen sommaren 1911.

Erik Tawaststjerna säger i sin Sibelius-biografi att Ainola är "en symfoni i trä". Efter flyttningen 1904 var "symfonin" emellertid i många avseenden annorlunda än i dag, vilket framgår av en samtida teckning.  

Tidskriften Aikas julnummer 1904: Ainola sett från gården efter den första snön. Kälken skjuts antingen av Eva eller Ruth. I kälken sitter uppenbarligen den lilla Katarina.

Övre våningen var en oinredd vind dit det kom ljus endast genom små fönsterrutor. Ainola hade samma färg som sina bjälkar. Det var först tio år senare som det fick sin ljusa brädpanelfordring. Pärttaket täcktes med röda tegel år 1932.

Husets farstukvist var ännu liten. Gavelväggen mot gården var rät, eftersom köket och tjänarinnerummet var mindre än idag. Dörren till köket öppnade sig mot gården. I husets östra hörna var en täckt veranda dit man kom via en korridor som ledde till köket. I verandans plats finns nuförtiden tvättalkoven för Sibelius sista sov- och arbetsrum samt reservtrapporna till andra våningen.

Inomhusutrymmenas funktion framgår av årets 1904 planritning. 

Planritning över byggnadssituationen år 1904. Numren i rummen hänvisar till förklaringen nedanom.

Nummerförklaring

2 Lars Sonck trodde att familjen Sibelius även i framtiden skulle klara sig med en tjänare och ritade en tjänarskammare på fem kvadratmeter. Årens 1914/15 renovering fördubblade rummets golvyta. 

3 Hallen har varit likadan sedan år 1904. I samband med renoveringen 1914/15 fick den uppenbarligen sina nuvarande väggfärgar.

4 Tamburen har varit likadan sedan år 1904. Senast i samband med renoveringen 1914/15 fick den en tapet

5 Köket var mindre än det nuvarande. Det nuvarande elcentralrummet fungerade som farstu vars entrédörr öppnade sig mot gården, dvs. mot nordost.

8 Kallskafferiet var på sin slutgiltiga plats. På 1910-talet ordnade kokerskan Helmi Vainikainen en plats på dess hyllor för Sibelius nattmat.

9 På förrummets vägg installerades en telefon i september 1904, och den står kvar ännu idag. Mittemot köksdörren öppnade sig en ytterdörr mot farstukvisten. Nuförtiden leder den till trapporna till övre våningen.

13 Ainolas nuvarande sal fungerade både som gästrum och som Sibelius arbetsrum, dit det fanns bara en dörr från tamburen. Traditionen berättar att Sibelius hade endast två önskemål angående huset, en utsikt mot Tusby träsk och en grön braskamin. Han fick bådadera. Det finns två stycken gröna braskaminer i huset, och från arbetsrummets fönster öppnade sig en vy mot träsket. Idag skyms utsikten av träd.

I ytterväggen fanns en dörr som öppnade sig till trapphuset, genom vilket man kunde komma till balkongen en halv våning längre ner. De rutmönstrade empiremöblerna i salen har varit i där sedan 1904.

I början försvårade kölden Sibelius arbete: till exempel i januari 1905 var morgontemperaturen i rummet under +10 grader. Luckor mellan bjälkar tätades i februari 1905 med dåligt resultat. Därför fodrade man väggarna som uppenbarligen även tapetserades i oktober 1907, varpå rummet lämpade sig för arbete även vintertid. Salen fungerade som Sibelius arbetsrum från komponerandet av violinkonsertens slutgiltiga version ända till finslipningen av den fjärde symfonin. Arbetsrummet på andra våningen blev färdigt hösten 1911.

Ainolas matsal 1915

14 Ainolas matsal har bevarat sitt ursprungliga utseende. För rummet ritade Sonck även vindtrapporna som man säger att Aino Sibelius har planerat. Aino planerade även skrubbarna under trapporna samt rummets ursprungliga möbler som delvis kan ses i inomhusfotografierna från år 1915. Den nuvarande dörren till biblioteket existerade inte och ingången till barnkammaren, dvs. det nuvarande biblioteket, gick från rummet bakom den gröna brandkaminen.

15 Sibelius sista arbets- och sovrum var i början föräldrarnas rum. Katarina flyttade dit då övre våningen blivit färdig år 1911. Sibelius snodde rummet i början av 1940-talet då han tröttnat på att klättra opp och ned för trapporna.

16 Det nuvarande biblioteket var barnkammare från vilken Katarina flyttade till rummet bredvid år 1911. Rummet användes av Margareta och Heidi ända till 1930-talet. Det blev bibliotek år 1935.